Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 56. I grafkoret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■656
kyrkogård. Ni kan inte heller förtänka mig det, min käre doktor,
ty förskräckelsen sitter ännu i mig från den natt, då jag där hemma
på Stensnäs var nere i grafkoret.
— Ack, där var det någonting helt annat, men här behöfver
ni verkligen inte vara rädd. De, som äro döda, äro döda. För
dem behöfva vi inte vidare vara rädda, de göra oss ingenting. Och
skulle det finnas kyrkogårdsspöken, så antar jag, att vi skola klara
oss äfven för dem. Men har ni någon gång hört talas om den store,
eldsprutande spckhunden, som plötsligt rusar på dem, som vid
midnattstid gå förbi kyrkogården?
— För Guds skull, herr doktor, bad grefven, tag hänsyn till
min Anna och berätta inte om sådana historier! Att det inte finnes
någonting sannt i dem, det vet man ju, men man blir i alla fall
kuslig till mods.
— Det är inte alls meningen, att ni ska’ bli det. Tvärtom,
ni måste nu vara mycket modig och oförskräckt, på det att ni, då
vi komma till ort och ställe, må äga det lugn och den kallblodighet,
som fordras för att kunna taga liket af er maka i närmare
skärskådande.
— Ack, om ändå den stunden väl vore öfver! hviskade
grefven till skådespelerskan. Till min blygsel måste jag erkänna, att
jag aldrig förr varit ens närmelsevis så upprörd och rädd som just
i natt.
— Där — se där! stönade Anna och pekade, under det hon
åter igen föll på knä, bort mot kyrkogårdsmuren.
Grefven tillade i samma förskräckta ton:
— Ett par eldögon, herr doktor. Ser ni dem? Se där —
där uppe på muren sväfvar en skepnad fram och åter.
Doktorn höjde med en beklagande och medlidsam min på
axlarna:
— Jag ser ingenting, förklarade han.
— Ja, jag ser inte heller någonting vidare, sade grefven och
drog en suck af lättnad. Nu är vålnaden åter försvunnen.
— Nåväl, framåt då! manade doktor Brummer och gick
modigt före.
Grefven och Anna tvekade ännu några sekunder, men när de
sågo, att äfven Kramer följde doktorn, återstod dem ingenting annat
än att likaledes gå med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
