Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 56. I grafkoret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■657
Ändtligen hade man uppnått kyrkogårdsmuren.
— Herre Jesses, där — där uppe ligger ju en glödande
dödskalle. stammade Anna förfärad och pekade mct en punkt på
muren
Och där uppe lig verkligen ett lysande föremål, ej olikt en
dödskalle.
Kanske skulle grefven, Anna och Kramer nu tvärt ha vändt
om och gripit till flykten, om icke doktor Brummer varit nog
kallblodig alt närmare undersöka det egendomliga föremålet.
Han gick bort till ifrågavarande ställe af muren och slog med
den påk, hvarmed han hade försett sig, till det lysande föremålet.
Det föll genast ned från muren.
Beslutsamt grep doktorn tag i det, synade det ett ögonblick,
kastade det sedan för skådespelerskans fötter och sade skrattande;1
— Där har ni er dödskalle.
När Anna såg föremålet omedelbart framför sig, utstötte hon
ett halft undertryckt skri och grep till flykten.
Grefven tycktes ha god lust att följa exemplet.
— Edra tokar! brummade doktorn. Så tag då åtminstone
först det förmenta eldhufvudet i närmare skärskådande. Det är ju
inget annat än ett stycke af en rutten trädstubbe, som lyser i
mörkret.
När Anna hörde det, kom hon, om också fortfarande darrande
i alla lemmar, tillbaka.
— Se så, fortfor doktorn i halthög ton, nu måste vi söka
reda på ett ställe, där vi bekvämt kunna stiga öfver muren. Ser
ni, där borta tycks den inte vara alls så hög.
Han gick utmed muren.
— Hitåt, hitåt! kallade han på de andra. Här bakom busken
ligger en jordhög, från hvilken vi så bekvämt kunna stiga öfver
muren.
Kramer och grefven närmade sig. Anna följde tveksamt efter.
Då, när doktorn redan stod på jordhögen, färdig att klifva öfver
muren, prasslade det mycket tydligt i buskarna där invid.
Eftersom det radde fullkomlig vindstilla, var det helt naturligt,
alt detta prasslande genast måste injaga förskräckelse hos de rädda
människorna, hvilka ju här voro stadda i olofligt ärende.
Lilly II. 42.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
