Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 59. Där orange och drufva glöda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■684
fru aflägga ett besök hos oss. Det skulle ju kunna hända, att han
tänker utsträcka sin bröllopsresa ända hit ned till Italien.
Åter igen ruskade Folke med ett vemodigt leende på hufvudet.
— Så fort torde väl näppeligen vår präktige Tschang besluta
sig för en sådan sak, sade han. Han är en stadgad man, som först
moget öfverväger, innan han tar ett sådant steg, som, ifall det är
ett felsteg, kan bli ödesdigert nog, eftersom det ju ej kan göras
ogjordt. I unga år var äfven hans hjärta så eldfängdt och tillitsfullt;
men han har gjort bittra erfarenheter på kärleksgebitet. Tänk bara
på Anna Neuman!
En lätt suck stal sig öfver Lillys läppar. Gréta förstod denna
grefvinnans suck.
Herr Wallmark skyndade sig att tillägga:
— O, käraste väninna, den intriganta flickans namn undslapp
mig alldeles ofrivilligt. Förlåt, att jag uttalade det, fastän jag
ju-vet, att ni aldrig mera vill höra den ärelösa människans namn!
— Det är nu förbi, käre Folke. Nu, då jag inlupit i fridens
hamn och antagligen för all framtid får vara i fred, tänker jag
tillbaka på det förflutnas rysliga händelser såsom på en elak drömr
som nu är en öfvervunnen ståndpunkt. Nu kan namnet Anna icke
mera förskräcka mig. Må hon göra eller låta hvad hon behagar!
Jag är nöjd och belåten, bara hon lämnar mig i fred. Icke sannt,
min vän, tillade hon, det var väl ändå bäst och klokast, att jag
bestämde mig för att göra ett slut på de uppskakande scenerna genom
att ej öppna rättegång mot Anna Neuman och min ovärdige man?
Hon såväl som han och hans andra medbrottslingar få nog sitt straff
äfven utan vårt åtgörande. Hvem vet, om inte min man redan nu
bittert ångrar hvad han på anstiftan af den där äreförgätna
människan förbrutit mot mig?
— Tror ni verkligen, fru grefvinna, att er man är i stånd att
känna ånger? frågade Folke.
— Det måste han ju, om han bara tänker efter litet närmare.
Han kan väl ändå inte vara nog förblindad att tro, det han
verkligen skulle kunna bli lycklig i förening med den där brottsliga
människan.
Folke ryckte liksom beklagande på axlarna.
— Hoppas icke för mycket, fru grefvinna! svarade han. Hade
er man kunnat komma till bättre insikt, så skulle han ovilkorligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
