Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 61. Komplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■713
Grefven var så förskräckt, att han i första bestörtningen tvärt
ville gripa till flykten. Men Brummer, som gissade hans afsikt, grep
tag i och fasthöll honom.
— Stanna! sade han i befallande ton. Har’ man lyssnat på
oss, så måste vi på spionen statuera ett exempel. Kom bara!
Lefvande får han inte lemna denna plats.
Hastigt drog doktorn under sin kappa fram en röck och ryckte
äfven ur fickan upp en revolver.
Ytterst beslutsam skyndade han bort till den plats, där spionen
ännu måste befinna sig, eftersom man ej hört honom fly.
Men just som doktorn kom fram till den utskjutande spetsen
af klippblocket, kände han sin kind på ett synnerligen kraftigt sätt
berörd af lyssnarens hand.
Omedelbart därpå sprang lyssnaren fram ur sitt gömställe och
slog med en käpp både revolvern och dolken ur doktorns hand.
Brummer blef alldeles vimmelkantig och-visste bara det, att
han aldrig i sitt lif fått en så bastant örfil som nu.
Grefven hade ovilkorligen följt några steg efter doktorn. Men
nu stod han där, som om han blifvit förvandlad till en bildstod.
Hans ögon voro vidt uppspärrade, och det såg ut, som
fruktade han, att lyssnaren var hin håle i egen person.
Spionen tog hastigt från marken upp de vapen, som han slagit
ifrån doktorn, och rusade med dem emot grefven. Därunder röt han:
— Jo, jo, herr stråtröfvare, när man målar fan på väggen,
då är han inte längre långt borta. Jaså, mig — just mig ämnar
ni bestjäla och råna? Ha, ha, ha! Det är ju mycket vackert tänkt
af er.
Grefven repade mod.
Hans förskräckelse förbyttes i en hast i glädje. Jublande kommo
dessa ord öfver hans läppar:
— John, John, käre John, är det du? Du ... har du lyssnat
på oss?
— Hva? John ... är det John? utbrast doktorn.
— Ja, visst är det John, min käre doktor. Det var tur, att
det bara var John, som lyssnat på oss Hade det varit någon annan,
så kunde det ha gått galet nog för oss.
John spelade den förfördelade och förtörnade.
— Jubla bara inte för tidigt, herr grefve! sade han. Doktorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
