Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 61. Komplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■715
— Inte precis det, men borta ä’ de i alla fall. Hör bara, på
hvad sätt jag förlorat dem!
— Då har man väl rent af stulit eller röfvat dem från dig, John?
— Det stämmer.
— Hvem — hvem har gjort det, John?
— Den orm, som jag närt vid min barm.
— Hva’? Din älskarinna? Har Gerda anammat dina slantar?
— Ja visst. Det fruntimret var falskt som galgträ.
— Ser du det, John? Det sa’ jag dig ju från allra första
början; men du ville inte höra på det örat. Du litade för mycket
på flickan. Men säg, hur tillgick det?
— Jo, det var så enkelt. Jag och Gerda hade företagit en
resa ända ned till Italien för att roa oss. Så småningom hade jag
emellertid tröttnat på henne, så att jag ville bli af med henne. Af
pur gemytlighet erbjöd jag henne en summa pängar med vilkor, att
hon frivilligt skulle draga sina färde och ej förråda mig. Den ormen
mottog också helt lugnt pängarna samt lofvade dyrt och heligt att
■ej begå något förräderi.
— Nå-å?
— Jo, därigenom stärktes jag i mitt antagande, att hon
menade ärligt med mig, men under den därpå följande natten tog sig
den maran det orådet före att binda mig. Med något fanstyg hade
hon halfvägs bedöfvat mig, så att jag var nästan så godt som
värnlös. Jag förmådde icke befria mig utan måste åse, hurusom hon
midt för min näsa stal allt, hvad jag ägde af pängar, ädelstenar
och värdepapper.
— Ja, det såg jag väl, att den jäntan var full af hin, utlät
sig grefven.
— Den ormen hade en medhjälpare. Jag hade blifvit rasande
på och ville bli al med henne, emedan jag fått veta, att hon bakom
min rygg stiftat intim bekantskap med en italienare. Den karlen var
henne behjälplig med att utplundra mig, och som jag till sist fick
veta, var han höfding för ett italienskt röfvarband.
— Åh tusan! utbrast doktor Brummer skrattande. Er käresta
har då blifvit en röfvarhöfdings brud?
— Ja visst. Men naturligtvis sörjer jag inte den satans
jäntan det allra ringaste utan bara mina pängar: Tycker inte ni
också, alt det var en nedrighet utan like af den slynan att lämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
