Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 66. Af misstag befriade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■794
— Ja, så sannerligen ha de inte gifvit sig i väg.
Ragnar. Folke och Hildur följde hack i häl efter honom, och
när Folke åter ville ta fast honom, skrattade han gällt och ropade:
— Se så, var nu inte dum! Ni ser ju, att röfvarföljet burat
in oss här som fångar. Hvad skulle herrskapet egentligen ha för
nytta af att fasthålla oss? Jag antar, att ni ha viktigare och
nödvändigare saker att uträtta än att befatta er med oss; ty
harröfvar-byket gifvit sig i väg, ä’ inte heller grefven och slafhandlaren
Danilo längre kvar här, då ha de tvifvelsutan tagit med sig de fångna
fruntimren. Sätten etter röfvarena och fråntagen dem fångarna! Det
vore väl mera idé med att utföra ett sådant barmhärtighetsverk än
att här fasthålla ett par invalider, som blifvit så barbariskt
misshandlade, att de knappast kunna röra sig.
— Ni slipper inte ur fläcken, John, innan ni sagt oss, om
här finnes en andra utgång, genom hvilken röfvarena kunna ha
undkommit.
— Naturligtvis finns det en andra utgång, svarade John. Vi
hörde ju, när röfvaren, som höll vakt utanför dörren till vårt
fängelse, fick tillsägelse att fly genom klippremnan öfver berget.
— Och hvar — hvar finnes denna smygväg?
— Nu frågar ni mer, än jag vet. Jag är i likhet med
Brummer inte alls lokaliserad i det här nästet; men jag antar, att den
där reservutgången finnes i närheten af grefvinnan Lillys och Gretas
fängelse.
I detta ögonblick hördes bullret af snabba steg, och strax
därpå hörde våra vänner den gamla Milinskis dem redan välbekanta
stämma.
— Hallå! Hvar hålla ni hus! Fort . . . kom genast! Jag
hade redan befriat fruntimren, men röfvarföljet har i gemenskap
med den skurkaktige grefven åter frånryckt mig dem. Fort, fort!
Kom nu bara genast! Jag visar er vägen, ty jag vet, hvart de
flytt.
Utan att vidare bry sig det ringaste om John och doktorn
skyndade våra vänner emot den synbarligen mycket upprörda gamla
kvinnan, hvilken, då hon såg, att man hörsammade hennes
uppmaning, strax åter skyndade moe röfvarkulans utgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
