Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 68. Lefvande last
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■817
Så närmade det sig den plats, där gendarmerna stodo
skjutfärdiga nere på stranden för att bereda sjöröfvarena ett varmt
mottagande.
En gendarm ropade åt kaptenen, att han genast skulle stanna
och låta kasta ankar, i annat fall skulle gendarmerna ge eld.
Genom roparen svarade sjöröfvarkaptenen med några skymford
och gaf sedan befallning, att alla matroser, som befunno sig på däck,
skulle lägga sig raklånga ned.
Så skedde äfven.
Danilo var en af de första, som åtlydde denna kaptenens
befallning.
Kaptenen själf lade sig på kommandobryggan och affyrade genast
några skott mot gendarmerna.
Dessa gåfvo nu eld.
Då kommo tvänne ryttare sprängande.
Det var Folke Wallmark och Ragnar Arlén.
Den förre höll i handen en stång, i hvars öfre ände var fäst
ett stort papper.
På detta stod skrifvet, så att man kunde läsa det på långt håll:
"Vi betala hvilken lösen som helst tör grefvinnan Lilly och
Greta."
Folke ropade an kaptenen, och detta rop hördes äfven af
grefvinnan Lilly och Greta, hvilka skyndat fram till det lilla fönstret
i sitt fängelse.
— Gud ske lof! Våra vänner äro här, hviskade Lilly.
— Och de ha äfven varit nog omtänksamma att ta med sig
poliser, jublade Greta.
Då smällde flera skott.
Greta for hastigt tillbaka.
Hon drog också grefvinnan bort från fönstret.
— Poliserna skjuta, sade hon ängsligt. O, hur lätt kunde de
inte träffa oss!
Grefvinnan svarade, leende under tårar:
— Och likväl, kära väninna, få vi icke försumma tillfället att
ge oss tillkänna för våra vänner. Se de oss inte, så kunde de
kanske rent af tro, att vi icke varit om bord här på detta fartyg.
Greta instämde, sägande:
■— Ja visst, ja visst! Det ska’ vi . . . det måste vi göra.
Lilly II. 52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
