Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 68. Lefvande last
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■819
De hörde honom också ropa:
— Våren inte oroliga för mig! Jag är oskadad. Vi
öfvergifva er icke.
Sjöröfvarfartygets hastighet tilltog med hvarje minut.
En af poliserna, inseende det omöjliga i att på detta sätt komma
åt piraterna, svingade sig strax åter i sadeln och sprängde uppför
höjden, hvarifrån han genom tecken underrättade ångbarkassens kapten
om, hvilken kurs han borde hålla för att kunna uppbringa sjöröfvaren.
Men sjöröfvarfartyget hade knappast hunnit utom skotthåll,
innan dess kapten befallde, att äfven de andra seglen, som man
försiktigtvis ännu ej hissat, nu skulle sättas till.
Matroserna, hvilka ju allesamman likaledes voro pirater, visste
blott allt för väl, att deras räddning till stor del äfven berodde på
den snabbhet hvarmed de utförde kaptenens befallningar.
Så snart Janos såg, att matroserna förstått hans befallningar,
tillsade han styrmannen att plötsligt ändra kurs från nordlig till ostlig.
Från norr kom ju den med små kanoner armerade ångbarkassen.
Liksom genom ett under hade piratskeppet lyckligen kommit
förbi ref och bankar och befann sig nu ute på öppna sjön.
Till lycka för piraterna, men till olycka för Lilly och Greta var
vinden synnerligen gynsam för den af kaptenen anbefalda nya kursen.
Hade segelfartyget redan förut gått med stor hastighet, så sköt
det nu med fulla segel som en pil fram öfver den af vinden något
oroade vattenytan.
Plötsligt hördes det som det döfva rullandet af ett åskslag, och
på den plats, där ångbarkassen befann sig, blef ett litet moln af
krutrök synligt.
Kaptenen på ångaren hade fått piratskeppet i sikte, och för att
skrämma sjöröfvarena hade han genast gifvit befallning om, att ett
kanonskott skulle aflossas.
Knappast hade skottet smällt, innan Janos, som nu åter stod
upprätt på sin kommandobrygga, på hån svingade sin hatt och visade
på det ställe, där kanonkulan hväsande slagit ned i vattnet.
Janos kunde tryggt håna, ty han visste ju, att afståndet mellan
ångbarkassen och hans fartyg ännu var allt’ för stort, för att en kula.
från den förra skulle kunna träffa.
Den situation, hvari röfvarena befunno sig, var emellertid gansVa
betänklig, ty när ångares kapten insåg det omöjliga i att ko-nma åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
