Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 69. Skeppsbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■827
Grefvinnan Lilly sade snyftande:
— Tack, tack, Greta! Haf tack för all den kärlek, trohet
och uppoffring, som du städse visat mig och mitt stackars så tidigt,
ack, sa tidigt, åt döden vigda barn. Ack, hade jag kunnat veta
det, Greta, att en så fruktansvärd fara en gång skulle komma att
hota oss, jag hade då aldrig tillåtit dig ledsaga mig, utan jag hade
i stället tvingat dig att lämna mig och återvända till hemlandet.
Jag förlorar ingenting, om jag dör; ty om jag dör tillsammans med
mitt barn, så begrafves min sista lycka med mig. Men du — du,
Greta, för dig stod världen öppen. Att äfven du, som är så ung
till åren, redan måste dö — dö, emedan du af trogen tillgifvenhet
liksom gick i döden med mig, det är det, som gör det så tungt
att dö, som nästan kommer mitt hjärta att brista.
— O nej, nej, Lilly! invände Greta, leende under tårar. En
gång hade jag ju i alla fall måst dö, och någon ljufvare död än
att få dö tillsammans med dig hade ödet aldrig kunnat bereda mi .
Haf tack, Lilly, haf tack för all din kärlek, för det du städse
behandlat mig som en älskad syster och gifvit mig rätt att kalla mig
din förtrogna väninna! Det, Lilly, är min lön, som jag icke skulle
velat utbyta mot någon annan lön i världen.
Lilly slog högra armen kring den ädla, högsinta Gretas hais
och kysste henne under glädjetårar gång på gång.
— Så, Greta, så förenade vilja vi dö med hvarandra och
undergifvet gå döden till mötes, om den käre Guden icke
annorlunda beslutat.
De höllo hvarandra trofast omslutna.
Vemodsfullt blickade Lilly ned på sitt barn, hvilket hon med
vänstra armen höll tryckt intill sitt modershjärta.
Besjälad af skilsmässans bittraste smärta hviskade hon:
— Farväl, du mitt outsägligt älskade hjärte- och sorgebarn.
Den käre Guden vill icke förunna mig den glädjen att få vårda
dig och uppfostra dig till en god människa.
Och med blicken mot höjden fortfor hon:
— O allvise och allsmäktige Gud, som tronar ofvan
stjärnorna, som länkar människors öden och äfven i denna afgörande
stund är oss nära, jag känner, att du menar väl med oss. Du vill
icke bereda mig den bittra smärtan, att mitt innerligt älskade barn
af elaka människor blir mig med våld frånryckt, och därför har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
