Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 69. Skeppsbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■828
du fogat så, att vi åtminstone i döden få stanna hos hvarandra.
Där uppe i himmelen skall jag återse mitt barn som en ängel.
Tår på tår droppade ned från hennes ögonfransar och föllo
som daggdroppar på det älskliga barnets ansikte.
Sedan kysste och smekte hon på ett lidelsefullt sätt om igen
barnet, kallade det sin lycka och glädje och gaf det de ömmaste
smeknamn.
O. hur rysligt, hur förfärligt led icke den af ödet så grymt
förfölja a, ädla unga frun och sakta som en vaggsång kommo sedan
åter dessa ord öfver hennes bleka, skälfvande läppar:
— Farväl! Sof godt, du min enda, min sista lycka. Snart — snart
skola vi, du, den goda Greta och jag, tillsammans hvila i den våta
kalia grafven, långt där nere i hafvets djup. Och när våra vänner,
som så gärna skulle velat bevara oss för detta rysliga cde, få
underrättelse om vår död, skola de i trogen kärlek och vänskap
tänka på oss, med heta tårar begråta oss och ropa, såsom vi nu
ropa: Vi träffas åter i den värld, där ingen sorg mera finnes, och
där inga tårar fällas.
Och med stirrande blick såg Lilly sedan åter mot det lilla
fönstret, mot hvilket störtsjön piskade, liksom ville hon bedja den
käre Guden, att han ändtligen måtte göra ett slut på dessa
skräckscener genom att låta den afgörande katastrofen inträffa.
Men Danilo, den man, genom hvars förvållande dessa tre
blomstrande människolif blifvit invigda åt en så ryslig död, stod
där med förgrymmad uppsyn stirrande framför sig, i närheten af
dörren och frammumlade då och då en ed.
«
Af ånger öfver hans fördömliga handling förmärktes ingenting
hos honom
Han bara förbannade sin otur, att han själf nödtvunget måste
dela det rysliga öde, som bringat hans stackars beklagansvärda
offer ända till förtviflans och fördärfvets rand.
Upp på däck vågade han sig ej; ty eftersom han ej var
någon van sjöman, skulle säkerligen den första störtsjön ha spolat
honom öfver bord.
Ja, han vågade det ej heller af det skäl, att han fruktade
det de båda kvinnorna, om han lämnade dem, kunde tillfoga sig
själfva något ondt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
