Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 71. Räddade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■842
Hvad Lea gjorde för grefvinnan, det gjorde hon af medlidsamt
hjärta, under det hennes far endast var den kallt beräknande
affärsmannen, hvilken bara tänkte på att behålla vid lif den ur hafvet
uppdragna, dyibara lefvande lasten.
Lea gick åter till gubben Nikita och bad honom med henne
ha sitt ögonmärke därpå att om möjligt äfven rädda grefvinnans
barn och hennes väninna.
Grefvinnan Lilly hade ännu ingen aning om, att den man,
hvars dotter så vänligt och kärleksfullt antagit sig henne, ej var
någon annan än den skurkaktige slafhandlaren Mosessohn, den
gudlöse person, som af snöd vinningslystnad frambesvurit en så
förfärlig olycka öfver henne och hennes kära.
Lea sprang fram och åter på stranden och steg äfven upp på
den höga klippan för att speja efter Greta och barnet.
Då uppdök åter igen ett människohufvud ur den våta grafven.
Jublande underrättade flickan grefvinnan härom.
— Kanske är det er väninna.
Grefvinnan Lilly steg hastigt upp.
Men häremot protesterade Lea, sägande:
— Nej, nej. stanna för all del lugnt kvar här! Ni själf är
allt för mycket utmattad för att kunna deltaga i räddningsarbetet.
Hvila er här, vi skola handla lör er.
Lilly tryckte tacksamt flickans hand.
— Ja, ja, sade hon, jag är verkligen allt för medtagen för
att själf kunna hjälpa till; men det får ej hindra mig från att
åtminstone se på och att med egna ögon förvissa mig om, huruvida
det är min väninna eller ej, som ni sett, och om hon ännu har
mitt barn hos sig.
Hon vacklade, stödd af Xea, några steg framåt och såg nu
själf, att flickan icke misstagit sig.
Men när hon för andra gången fick syn på det ur vattnet
uppstickande människohufvudet, ruskade hon med ett vemodigt
leende på hufvudet och hviskade:
Det är inte hon. Gud i himmelen, det är ju inte hon.
Sannerligen tror jag inte, att det i stället är den skurken Danilo, den
hjärtlösa förbrytare, som med våld bortförde oss och tvang oss att
bestiga olycksskeppet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
