Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 71. Räddade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■844
lårens -våld, och att hon endast blifvit räddad från döden för att utstå
nya kval, nya lidanden och själsmarter.
— O, Gud, klagade hon, det är ju den förskräcklige man, som
är skulden till all denna olycka, och som har mitt älskade barn,
och min bästa väninnas död på sitt skuldbelastade samvete.
Hon reste sig blixtsnappt upp, skyndade fram till juden, sträckte
liksom besvärjande högra handen mot himlen och sade i allvarligt
straffande ton:
— Herre, om du är juden Mosessohn, så vare du förbannad,
förbannad af mig, den olyckliga moder, från hvilken du, bof,
hvilken Gud skall ställa till ansvar och straffa, ryckt det käraste, som
jag ägde, mitt barn, mitt innerligt älskade barn, min enda, min sista
lycka. Min älskling har du drifvit i döden. Därför drabba dig i
detta ögonblick en till döds bedröfvad moders förbannelse.
När juden förskräckt och bestört vek tillbaka för grefvinnan,
hvilken stod där framför honom som en hämdens vredgade gudinna,
kom Lea, hvilken hört grefvinnans ord, med stormande fart ilande dit.
Hon sjunk till grefvinnans fötter, omfattade hennes knän och
utbrast i bönfallande, hjärtslitande sorgsen ton:
— Förbarmande, förbarmande, fru grefvinna, och tala inte så!
Haf medlidande med mig, som i detta ögonblick är mycket
olyckligare än ni! Förbarmande! Förbarmande! Tag tillbaka den
förbannelse, som ni i er rättvisa vrede utslungat mot denne man; ty o
Gud, min Gud, betänk det, att han ... att han är — min far, och
att förbannelsen äfven skulle drabba mig! Det står ju skrifvet, att
herren Gud skall hemsöka fädernas missgärningar inpå barnen, allt
intill tredje och fjärde led
Grefvinnan Lilly stod där som förstenad.
Hennes blick hvilade på den sköna flickan, som så bönfallande
såg upp till henne.
Ändtligen kommo dessa ord helt tyst öfver Lillys skälfvande
läppar:
— Du ... är du denne mans barn?
— Ja, det är jag Förbarma er! hviskade Lea. Jag ber er,
tro inte, att jag har någon del i min faders svåra skuld, ty den affär,
som han drifver, har länge varit en fasa i mina ögon. Om jag
kunde det, om det stode i min förmåga att omvända min far, så
finge han aldrig mer begå sådana himmelsskriande missgärningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
