Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 72. I Guds och goda människors beskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■861
nödvändigt varit, om han velat i rätt tid bringa de där ilanddrifna
skeppsbrutna hjälp.
När sjön gick så högt, hade han behöft timmar för att i båt
komma så pass långt norrut, och under en sådan färd skulle han
ändamålslöst ha satt sitt och sina söners lif på spel.
— Pass på! ropade han till sina söner. Jag tror, att strömmen
drifver hit några skeppsbrutna; de andre kastas i land längre uppåt.
Han höjde sig på tåspetsarna, liksom för att bättre kunna
öfverskåda hafvet, och stod orörlig i denna ställning vid pass en
minut.
Då förde stormen plötsligt ett nödrop till hans öra.
— Gud vare henne nådig! ropade Lorenzo. Det var en ung
kvinna. Och där komma äfven några andra drifvande. Pojkar, nu
gäller det. Den käre Guden har icke endast till vårt eget bästa
gifvit oss friska lemmar och goda krafter.
Under det han så talade, skyndade den redan till ålder komne
mannen ned från den höga utsiktspunkten och tog sedan ett språng
ned i den nedanför liggande båten.
Han upplyste sina söner om platsen, där han sett de
skeppsbrutna drifva på vågorna, och utan ett ögonblicks betänkande stötte
de modiga, unga männen ut från land.
Det var verkligen djärft att i denna stickande storm styra ut
på öppna hafvet.
Den gamle Lorenzo satt vid styret och bestämde med van,
stadig hand kursen. Oafvändt höll han utkik efter de skeppsbrutna.
Vi underlåta att närmare beskrifva de hundrade faror och
besvärligheter, med hvilka de behjärtade fyra männen i denna stund
hade att kämpa.
Ofta hotade båten att kantra, men det oaktadt uppgåfvo de
ej striden med vind och vågor, och den allsmäktige var synbarligen
med dem.
De kommo i närheten af Greta och räddade henne just i det
ögonblick, då den präktiga flickans krafter redan hotade att
öfvergifva henne.
Trots allt hade Greta ingen gång släppt barnet. Hon fasthöll
det så stadigt, som om hennes eget lif vore beroende af barnets
räddning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
