Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 76. Näpsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■915
som fängslat hennes händer, och i största hast fört henne till det
gömställe, där männen från vinbergsvillan nyss förut legat dolda.
Han hade nödtvunget gjort det, alldenstund kulorna från båten
i första rummet tycktes gälla Hildur.
Sedan han befallt Salarino att beskydda henne, tills han komme
igen, ilade han genast tillbaka till skådeplatsen för striden.
Till sin icke ringa förtrytelse såg han, att de båda största
skurkarna med sina medhjälpare redan lyckats rädda sig öfver till
den andra sidan af floden.
Men äfven Maros hade just nu gjort den upptäckten, att hans
så förhatlige motståndare lyckats komma undan.
— Eorta! gnisslade han. De ä’ ju borta.
Och när han såg sitt manskap skjuta på båten, skrek han:
— Gå på bara! Skjut båten i sänk! Ingen af de skurkarna
får komma undan med lifvet. Hvarför ha ni inte simmat efter båten?
Å nyo brakade en salva efter de flyende.
— Om kapten befaller, så simmar jag efter den, sade en röfvare.
Däremot invände Tschang Yao:
— Nej, nej, det vore en ändamålslös och fåfäng möda, ty
båten är nu allt för långt borta, och innan ni kunde komma i
närheten af den samma, skulle den redan vara utom skotthåll för oss.
Men det skulle sedan för de skurkarna bli ett sannt nöje att från båten
skjuta ned er.
Men trots detta bestämda afrådande sprang likväl en medlem
af Maros’ band ut i floden och började simma efter båten.
— Tillbaka! Tillbaka! uppmanade honom Tschang.
Men röfvaren, som tagit revolvern mellan tänderna och på så
sätt höll den ofvan vattnet, lät ej hejda sig.
Hans kamrater aflossade ytterligare en salva efter båten, men
de flesta kulorna nådde till följd af det stora afståndet icke fram,
och de öfriga föllo kraftlösa ned i båten.
Flyktingarna märkte fort denna fördel, ty blixtsnabbt sutto
roddarna åter på sina platser, och John, som nu åter skötte styret,
ropade hånfullt:
— Ja, att hafva är bättre, än om man hade.
Detta Johns rop var emellertid under för handen varande
omständigheter icke stort mer än en bitter galghumor, ty alla de härliga
luftslott, som han och doktorn uppbyggt, hade helt plötsligt ömkli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
