Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 77. Räddarna komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■924
senare ha lofvat att om möjligt underrätta vännerna och vara dem
behjälpliga till deras måls snara uppnående.
Eftersom Lilly själf blifvit strängeligen förbjuden att gå ned
till hafsstranden för att söka efter Greta, men hon i det trånga
rummet i ruinen nästan förgicks af längtan och otålighet, förekom Lea
hennes önskan genom att föreslå, att de tillsammans skulle gå upp
i ruinens tornrum, hvarifrån de, alldenstund ruinen låg på en höjd,
hade en vidsträckt utsikt öfver hafvet.
Nikita hade ingenting att invända mot detta deras förslag,
alldenstund han endast erhållit tillsägelse att ej låta tången gå utom
ruinens område.
Äfven på ruinens torn hade tidens tand redan gnagt ganska
duktigt; men ännu var det dock så pass bibehållet, att man utan
fara kunde stiga upp i det samma.
Nikita lät ej afhålla sig från att ledsaga Lea och grefvinnan
Lilly upp i utsiktstornet.
Tornets kupol hade för länge sedan störtat ned, och öfver de
nedrasade murarna hvälfde sig det blåa himlahvalfvet.
Tornets högsta del, dit de stego upp, hade förr i tiden varit
ett litet rum, men af detta återstod ingenting mera än de till mer
än halfva sin ursprungliga höjd nedrasade väggarna och golfvet, så
att detta tornrum nu snarare liknade en platform.
Väggarna voro ej högre, än att man rundt omkring hade fri
utsikt öfver dem.
Grefvinnan Lilly vardt öfverraskad af den härliga
landskapsbild, som här utbredde sig framför henne.
I första rummet fängslade henne naturligtvis åsynen af hafvet,
hvars skenbart ändlösa yta i majestätiskt lugn utbredde sig framför
henne som en stor spegel, i hvilken solens strålar tusendefalt brötos
och återspeglade sig.
Aldrig förr hade Lilly sett en så underbart fängslande, härlig,
storartad tafla som den, hvilken här tedde sig tör hennes blickar.
Hur liten, svag och obetydlig tyckte hon sig icke själf vara i
denna majestätiska natur, hvilken visserligen stumt, men likaväl på.
ett så vältaligt sätt förkunnade den allsmäktige skaparens makt och
härlighet!
Nästan utan att Lilly själf märkte det, utöfvade det intryck,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
