Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 77. Räddarna komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■925
som hon här mottog, en mycket lugnande verkan på hennes
sinnestillstånd, ty ovilkorligen uppstego dessa tankar i hennes hjärta:
— Hvarför bäfvar och sörjer du så sent och bittida? Är inte
den Gud, som skapat allt detta, äfven din Gud? Den herre, som
med sin allsmäktiga hand styr himmel och jord, som leder de
oräkneliga stjärnorna i deras från evighet föreskrifna banor, skulle icke
han äga makt att äfven styra din lilla lefnadsjulle oskadd genom
storm och vågor! Han, som skapat allt så härligt, han, kärlekens
allförbarmande Gud, skulle inte han äfven vara din Gud och göra
ett slut på alla de svåra lidanden, hvilka han sändt dig som en
pröfning?
Vid åsynen af den leende blå himlen, som molnfri hvälfde sig
högt öfver hennes hufvud, återvände hennes mod och tillförsikt, och
hoppet om en lycklig framtid drog åter in i hennes hjärta.
Huru underliga och outransakliga Guds vägar äro, det hade
äfven hon på senare tiden så tydligt sett.
Oafvändt blickade hon ut öfver hafvet.
Hon kände sig nämligen till mods, som måste den henne af
Gud sände räddaren komma öfver hafvet.
Men så långt hennes blick nådde, kunde intet fartyg upptäckas.
Timmar hade redan förflutit, sedan hon kommit upp på
utsiktstornet, och ännu hade icke hennes hopp att få se någon
mänsklig varelse gått i uppfyllelse.
Äfven gamle Nikita hade forskande hållit utkik.
— Hvart kan väl min far ha tagit vägen, vände sig Lea
slutligen till gubben, när denne föreslog, att man skulle gå ned igen.
Nikita ryckte med vresig min på axlarna.
— Ja, det var just hvad jag också tänkte fråga, sade han.
De ämnade söka på stranden; men de tänkte inte alls stanna borta
så länge.
Då inföll grefvinnan:
— Må de stanna borta, så länge de vilja, om de bara
återkomma med Greta och mitt barn oskadade!
Nikita fortfor:
— Deras långa uteblifvande har säkerligen någon alldeles
särskild orsak. Antingen ha de funnit något spår af de saknade,
hvilket de nu följa, eller också ha de på ett eller annat sätt
förolyckats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
