Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 77. Räddarna komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■937
— Jag är väl ingen domsbasun heller, så att jag kan göra
mig hörd på så långt afstånd, sade han. Försök själf, får du se.
Mosessohn vred "i förtviflan sina händer och jämrade sig på
det ömkligaste.
— Det är nog så, gör dig beredd därpå! sade Janos. Nikita
spelar denna gång förrädare. Nu lämnar han tornet, men ett af
fruntimren viftar fortfarande åt männen där nere.
— Lea, Lea lilla, mitt barn! skrek juden. Om Nikita blifvit
en förrädare mot mig, sin herre, då har Lea gjort gemensam sak
med honom. O, att jag måste upplefva detta, att jag måste göra
så bittra erfarenheter! Mitt barn, mitt eget barn har blifvit en
affälling.
— Var förnuftig, Mosessohn! Här hjälper ingen jämmer. Innan
vi hinna dit upp, har Nikita af de där männen mottagit sin
för-rädarlön, och jag slår vad, att du aldrig mera får se eller höra af
honom eller grefvinnan; antagligen försvinner äfven din dotter för
alltid.
— 1 land! I land! stönade juden. Jag måste springa dit upp,
så fort mina ben bära mig, för att förebygga den stora olycka, som
hotar mig genom Nikitas förräderi.
– Låt vackert bli det, Mosessohn! skrattade Janos. Du med
dina strumpsticksben skulle snart bli upphunnen af de andra
männen, som komma där borta, och finge de fatt i dig, så kunde du
ta in gitt på det, att du redan nästa minut dinglade mellan himmel
och jord med en snara kring halsen.
Juden insåg, att Janos hade rätt.
Han sjönk formligen ihop.
Halfhögt frammumlade han i vredesmod eder och förbannelser
för sig själf.
Sedan slet han åter igen sitt hår, och så klagande som en
döendes sista stönande kom det öfver hans blodlösa läppar:
— Lea! Lea, mitt barn! Gud, hvad har du gjort mig? Hvad
skall det blifva af dig, om jag måste förbanna dig, mitt eget kött
och blod, och stöta dig ifrån mig, som om du vore en giftig orm?
Janos stod fortfarande upprät i båten och såg med
beväp-nadt öga upp mot borgruinen, hvilken nu, ju rmrmare båten
kom, allt tydligare aftecknade sig mot den skogbeklädda
bakgrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
