Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 78. På spår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■947
Under det männen gjorde denna öfverraskande iakttagelse,
hade mannen från ruinen redan hunnit ned till dem.
— Hvarför stån I här så sysslolösa? ropade han. Kom, kom!
Vi äro inte i stånd att finna grefvinnan; men hon måste i alla 1 all
ännu finnas kvar i ruinen. Vi sågo så tydligt, att hon befann sig
uppe på ruinens torn tillsammans med en gammal man och en annan
ung flicka, hvilken senare viftade åt oss med en hvit näsduk. Flytt
kunna de inte ha gjort, men antagligen har gubben fört dem till
något säkert gömställe. När vi närmade oss ruinen, hörde vi
kvinnornas rop, men hvarifrån de ljödo, det kunde vi inte få klart för
oss. Det lät, som om rösterna kommit ur muren. Men hittills ha
vi trots allt sökande ej kunnat finna ett spår af någon mänsklig
varelse i den gamla borgen.
Denna underrättelse var alltså åter igen en jobspost.
— Ni ha sett grefvinnan och kunna det oaktadt icke finna
henne? frågade Lorenzo.
— Så är det. Kom genast med! Vi måste ställa vakt rundt
omkring ruinen. Sedan skola vi genast åter börja våra
efterforskningar.
— Men ha ni då ingen aning om, hvart piraterna tagit vägen
med båten? frågade Stradella.
Pedro, ty så hette mannen, som kommit med underrättelsen
från den gamla borgen, tycktes bli mycket öfverraskad af frågan.
— Vi voro ju städse långt töre piratbåten, svarade han. Hvart
skulle den väl ha tagit vägen. Vet inte ni det, vi ha ingen aning
därom. Vi öfverlämnade det åt er och marscherade direkt till
kapellet samt därifrån upp till ruinen.
Samtalet om detta ämne afbröts plötsligt genom den där
snabbe ryttarens ankomst.
Hade man redan förut med stor förundran aktgifvit på denne
ryttare, så steg förvåningen ännu mera, när man nu såg honom på
nära håll.
Ryttaren var nämligen en gammal, hvithårig, liten gubbe med
ett af tiden härjadt ansikte.
Hans händer voro små som en kvinnas, och hans magra ben
formligen försvunno i de långa ridstöflarna.
Den lille gubben vägde nog inte ens femtio kilo; ty redan på
ànsiktet och de små magra händerna såg man, att det ej fanns ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
