Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 79. Före katastrofen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
icke skulle lysa rakt ut i den underjordiska gången och på så sätt
möjligen förråda honom.
Sedan började han närmare undersöka det lilla rummet för att
om möjligt komma under fund med, på hvad sätt han skulle kunna
sätta i rörelse den mekanism, som sänkte och höjde falluckan.
Att han, där han nu stod, ej kunde nå den, det hade han ju
redan vid första ögonkastet insett.
Säkerligen kunde han icke komma upp i ruinen igen, om icke
stenskifvan på samma sätt som nyss sänkte sig ned, och om han
icke då kvickt passade på att ställa sig på den, innan den åter for
upp i höjden.
Han synade väggarna i det lilla, men tämligen höga rummet
i hopp om att äfven här nere finna en järnring, medelst hvilken
falluckan kunde sättas i rörelse.
Han upptäckte också i själfva verket en liknande ring, hvilken
var fäst i väggen på cirka en meters höjd från marken.
Men till sin stora missräkning måste han göra den iakttagelsen,
att stenen där uppe ej lät rubba sig ur sitt läge, oaktadt han af
alla krafter drog i ringen och äfven försökte vrida den.
Efter många fruktlösa försök kom han till den öfvertygelsen,
att mekanismen här nere måste fungera på helt annat sätt än där
uppe; men bur mycket han än försökte, och hvilket skarpsinne han
än uppbjöd för att nå sitt mål, lyckades han dock ej utgrunda
hemligheten.
Tyvärr tycktes heller inte personerna där uppe i ruinen ännu
ha saknat honom och den gamla Milinski; ty han kunde inte alls
märka, att man sökte efter dem.
Till sist försökte han klättra uppför klippväggen.
Efter många truktlösa försök lyckades det honom också.
Men hvarje gång han försökte stöta upp falluckan, förlorade
han stödet och föll åter ned.
Så mycket hade han emellertid redan insett, som att falluckan
ej kunde skjutas uppåt, utan att den måste sänkas ned i djupet, om
man ville passera öppningen.
Då hörde han plötsligt bullret af steg.
Fort klättrade han åter uppför muren och slog med
revolverkolven mot falluckan i hopp om, att man skulle höra det.
Men det där bullret upphörde åter, och ingen kom för att be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
