Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 100. I en svår belägenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
Hon ropade nu emot de anstormande männen:
— Jag ger mig frivilligt, dock endast med vilkor, att I genast
fören mig inför er kapten.
Då svarade en af männen hånskrattande:
— Mycket bra. Med nöje uppfylla vi det vilkoret. I håret
ska’ vi släpa dig inför vår anförare. — Hör nu, kamrat, bind fast
den här rolige gubben vid svansen på min häst!
Knappast hade röfvaren yttrat dessa ord, innan gamla Milinski
mot honom aflossade ett välriktadt skott.
Röfvaren störtade genast ned från hästen, och denne, som
blef skrämd cch föll i sken, släpade honom med sig ett stycke.
Hade inte röfvaren genast dött af skottet, så fanns det dock
nu med all säkerhet icke vidare något spår af lif i honom.
Han hade, under det hästen rusade i väg med honom, gång
på gång slagit hufvudet så hårdt mot den steniga marken, att man
ett långt stycke kunde se blodspåret.
— Vänta, det ska’ du få sota för, röt en af den sålunda
straffade röfvarens kamrater.
Han ryckte med dessa ord revolvern ur gördeln och tog sikte
på kvinnan.
Men denna var kvickare i vändningarna än han.
Hon afsköt ett skott och kastade sig samtidigt åt sidan.
— Karl, regerar dig då själfvaste fan? skrek en annan
röfvare, när äfven den andre kamraten strax förlorade balansen och
baklänges störtade af hästen.
Nästan samtidigt smällde två skott, som de båda återstående
männen aflossat mot kvinnan.
Men denna tycktes redan ha förutsett det, ty hon vek
skickligt undan.
Då röt doktor Brummer från den lilla höjd, hvarifrån han
bevittnade scenen:
— Dumma satar! Har jag inte befallt er att föra kvinnan
lefvande till mig? Han I då glömt hvad det är fråga om?
Männen, hvilka redan åter ämnade skjuta, sänkte sina vapen.
— Så lämna då ifrån dig vapnet, sataniska kvinna! skrek
den ene röfvaren åt Milinski.
— Det kan väl aldrig falla mig in, ljöd svaret. För sådana
hjältar sträcker jag ännu inte på länge vapen. Våren glada, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
