Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 104. Beklagligt missförstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1184
ström var den egentliga orsaken till all den olycka, som drabbat
Lilly.
Men det fanns en, hvilken denna underrättelse träffade ännu
djupare, och det var Edvard Rehn, vår Tschang Yao.
Tigande hörde han på.
Lilly läste brefvet högt.
Sedan räsonerade man om innehållet.
Tschang intresserade sig hufvudsakligast för det, som rörde
Anna.
Strax därpå fann han ett lägligt tillfälle att aflägsna sig ur det
rum, hvari vännerna voro församlade.
Han begaf sig till det rum, hvilket han här bebodde
tillsammans med Folke.
Denne senare stannade kvar hos fruntimren.
När Tschang nu visste sig ensam, fylldes ovilkorligen hans
ögon med tårar.
Snyftande mumlade han för sig själf:
— Herre Gud, jag har ju redan länge sett, att det förr eller
senare måste gå på det viset. Redan då skulle hon ju ha varit
mogen för spinnhuset. Jag — jag kan ej göra mig någon
förebråelse. Jag har då sannerligen varnat henne allvarligt nog, jag har
för henne påpekat, hvad som förestode henne, om hon icke ändrade
sin straffbara vandel. Kanske hade det varit bättre, om jag gifvit
mig tillkänna och allvarligt talat till hennes samvete Men nej! Hon
skulle inte heller då ha lyssnat till mina varningar, förmaningar och
råd; tvärtom, hon skulle, bara för att håna och sära mig, ha blifvit
ännu vildare och galnare i sitt tygellösa lefverne.
Efter en kort tystnad fortfor han i sin monolog:
— Jag har väl skonat henne tillräckligt; ty jag har ju
redligen bemödat mig om att i tid omintetgöra eller strax åter
godt-göra hvad hon förbrutit. Men nu — nu är jag maktlös. Hemfaller
hon nu åt sitt öde, då kan jag icke mer rädda henne. Hade jag
kunnat rädda henne från moralisk ruin, från skam och vanära, så
skulle jag verkligen utan betänkande ha offrat halfva min
förmögen-hei; ty att veta, att den flicka, som jag en gång älskat med
kärlekens första glöd, sjunkit så sorgligt djupt, det smärtar.
Han försjönk i dystra grubblerier.
Tiden gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
