Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 106. Den förmente rivalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,1202
Strax därpå hviskade hon också så tyst som i drömmen:
— Jag har dig ju så kär.
Fastän hon yttrat dessa ord så tyst, hade likväl herr Rehn
uppfångat dem.
Han spratt till och fäste en forskande blick på den unge
läkarens ansikte.
Öfver detta gled då ett mildt leende, och doktorn nickade
liksom tillfredsställd på hufvudet.
Herr Rehn trodde nu icke annat, än att Greta känt igen
läkaren, och att hennes ord gällt honom.
Hur ondt det än gjorde honom, att han till förmån för doktor
Bergman skulle nödgas afstå från Greta, var han dock högsint nog
att ej missunna flickan kärlekens ljufva lycka.
Doktorn väntade en liten stund, hvarpå han å nyo gaf Greta
in af medicinen. Sedan vände han sig till grefvinnan Lilly och sade:
— Enligt min åsikt kan ni vara fullkomligt lugn med afseende
på er väninnas befinnande. Vanmakten är visserligen djup; men
med någon allvarsam sjukdom har den dock intet gemensamt.
— Men, herr doktor, svarade Lilly, säg mig då bara också,
hvad som kan ha varit orsaken till min väninnas så plötsliga
illamående! När Greta för en liten stund sedan kom in, talade hon
om, att hon känt sig opasslig, och jag såg, att hon gråtit.
Läkaren bugade sig för grefvinnan.
— Det skulle icke ens för mig vara så alldeles lätt att under
för handen varande omständigheter bestämma sjukdomens natur och
orsak, om jag icke för en stund sedan händelsevis kommit i tillfälle
att se unga fröken här. Jag har inte alls någon orsak att göra
någon hemlighet däraf, att jag genom hennes gråt blef
uppmärksam på henne. Jag hörde också, hvilka ord hon yttrade, och vet
därför ur bästa källa, att detta illamående endast är den naturliga
följden af en häftig själsskakning.
— Herr doktor, hörde ni verkligen hvad Greta yttrade? frågade
grefvinnan Lilly hastigt.
— Ja.
— Och hvad — hvad hörde ni, herr doktor?
Den tilltalade ryckte på axlarna.
— Jag beklagar, svarade han, att jag ej anser mig ha rätt
att tala om det. Jag blef, som sagdt, af en ren tillfällighet vittne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
