Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 109. Förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart kom han igen för att underrätta om, att bordet vore
dukadt, och att alla med glad otålighet emotsåge deras ankomst.
Och doktor Bergman med sin Lea lät heller icke länge vänta på sig.
De kommo genast.
Med leende min gjorde doktorn med handen en afvärjande
rörelse, när han såg, att Lilly, gamla Milinski och Greta genast
ville skynda emot honom och Lea.
— Tillåt, mitt herrskap, sade han, att jag först presenterar
denna er välbekanta unga fröken som min fästmö!
— Vi gratulera.
— Lea! Så belönar dig himlen för allt, hvad du gjort mig
och mitt barn.
— Vi gratulera.
— Lefve det nya fästfolket!
Så ropade man, och i en hast sågo sig de unga tu omringade
af sina jublande vänner.
Vänd till Tschang Yao, yttrade doktor Bergman leende:
— Herr Rehn, det var nog tur för oss bägge två, att ni icke
gått och förälskat er i min Lea, ty i så fall hade nog rivalskapet
antagit en vida allvarsammare karaktär. Men som det nu är, antar
jag, att vi kunna förblifva goda vänner, och jag behöfver ej göra
bruk af ert högsinta anbud att bli lycklig på er bekostnad.
Alla blefvo djupt rörda, då doktor Bergman vid bordet
berättade, att Tschang Yao genom herr Wallmark låtit göra honom
det anbudet, att han i nödfall ville ställa en större summa till hans
förfogande, för att Greta ändå skulle ha blifvit rätt lycklig i
förening med den unge doktorn.
Det behöfdes nu icke vidare.
Tschang Yao hade sin fästmö, och doktor Bergman var icke
mindre lycklig i ägandet af sin.
— Barn, utlät sig den gamla Milinski skrattande, nu ä’ jag
och Zuleika de enda, som ej ha någon fästman. O, den som ändå
ännu en gång kunde bli så vacker och ung! Då skulle jag älska
förståndigare. Men vi gamla ha nu en gång spelat ut vår rol, och
därför vilja vi icke låta den glada festen förbittra oss.
Och vänd till den turkiska tjänarinnan, fortfor hon:
— Zuleika, kom och låt oss klinga med hvarandra och önska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
