- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
13

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lincoln som handelsman, kompanichef och legislaturmedlem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Salem, och här råkade Lincoln för
första gången den man, som var bestämd
att längre fram spela en så märklig
roll i hans lefnadsöden, sedermera
senatorn Stephen A. Douglas. Han var
4 år yngre och 12 tum kortare än
Lincoln, en liten, satt gestalt med ett
massivt hufvud och ett imponerande väsen.
Han hade vistats i Illinois ett år och
försörjt sig som advokat och skollärare.
Han var det demokratiska partiets
kandidat till allmän åklagare i det
distrikt, där han bodde, och hade
kommit till Vandalia för att tillkämpa sig
sysslan.

Åren 1836, 1838 och 1840 återvaldes
Lincoln till legislaturen. Han var två
gånger på förslag till talmansplatsen
i underhuset, och det var äfven på tal
att uppsätta honom som kandidat till
guvernörsämbetet, något som han dock
med bestämdhet motsatte sig.
Legislaturen af 1836 räknade 131
medlemmar. De 9 representanterna för
Sangamon county, af hvilka Lincoln var
en, voro alla karlar af öfver 6 fots
längd och blefvo kända under
benämningen “de långa nio”. Det var deras
och i synnerhet Lincolns förtjänst, att
statens styrelse kom att flyttas från
Vandalia till Springfield, i trots af att
ej färre än fem andra städer, alla
representerade af dugliga talare, fikade
efter att bli statens hufvudstad, F. ö.
är icke mycket att säga om Lincoln
som lagstiftare, utom det att han i
sina anföranden röjde stor fyndighet,
skarp logik, omutlig rättskänsla och
en grundlig kännedom om lagar och
författningar. Före ett af valen, där
det fallit på Lincolns lott att afsluta
mötet, hvarunder åtskilliga
legislatur-kandidater uppträdt, anhöll en
demokrat vid namn Forquer att få svara på
Lincolns tal. Detta beviljades honom.
Det är att märka, att Forquer förut
varit whig, men öfvergått till
demokratpartiet och i erkänsla därför hugnats
af den demokratiska styrelsen med en
inbringande befattning i landkontoret.
Han ägde ett fint hus och hade på
detsamma uppsatt en åskledare, den
första som någonsin varit sedd i
Springfield. I sitt svar på Lincolns tal
öfveröste han honom med ovett och yttrade
bl. a.: “Denne unge man måste stukas,
och jag är uppriktigt ledsen öfver,
att det skall ha fallit på min lott att
utföra detta uppdrag.” Lincoln åhörde
talet under tystnad, men det syntes på
hans ögon, att han kände sig förargad.
När Forquer slutat, uppträdde Lincoln
och nedgjorde hans argumenter på ett
sätt, som väckte åhörarnes beundran.
Men det mest dräpande var följande
slutkläm: “Den här herrn (pekande
på Forquer) sade i början af sitt tal,
att den unge mannen, hänsyftande på
mig, skulle stukas. Jag är icke så ung
till åren, som jag är i kunskap om
politiska knep och finter. Men vare sig
jag skall lefva länge eller dö ung, ville
jag hellre dö nu än likt den här herrn
byta ut mina politiska åsikter för en
$3,000-syssla och därefter känna mig
nödsakad att uppsätta en åskledare på
mitt hus, för att skydda ett
skuldbelastadt samvete mot en förolämpad
Guds straffande hämd.” Ett af
Lincolns mest betydelsefulla inlägg i
legislaturens förhandlingar var en
protestskrivelse mot en af legislaturen
nästan enhälligt antagen resolution,
hvari det bl. a. hette: “Beslutadt, att
vi högligen ogilla bildandet af
abolitionsföreningar och de läror, som i
dessa förekomma; att vi anse, att rätten
att äga slafvar är tillförsäkrad
slafstaterna genom landets grundlag”, o. s. v.
Lincoln framhöll i sin protest, att
“slafveriet är grundadt på både orättvisa
och oklok politik”, men han fick endast
en annan legislaturmedlem, Dan Stone,
att teckna sitt namn under densamma.

Det mod och den skicklighet Lincoln
visat vid genomdrifvandet af den lag,
som gjorde Springfield till hufvudstad,
vunno allmänt erkännande. För
resten betraktades alla “de långa nio”
som stadens välgörare, och middagar
och banketter gåfvos för dem i
oändlighet. Vid en af dessa höllos 33 tal,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free