Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- IIII. Lincoln som lagkarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IIII
Lincoln som lagkarl
I Lincoln och Herndons till utseendet
oansenliga lagkontor, beläget i
öfre våningen af en tvåvåningsbyggnad
af tegel, rådde just icke någon
pedantisk ordning. Papper och tidningar
lågo huller om buller öfverallt, och
i ett hörn hade så mycket damm och
jord samlat sig, att innehållet i några
fröpaket, som Lincoln medfört från
Washington, slog rot och började växa.
På ett stort kuvert hade han skrifvit:
“Om du icke finner, hvad du söker, på
någon annan plats, så titta efter i
detta kuvert.” Hans gamla hatt tjänade
som förvaringsplats för bref och
dokumenter. Men i detta rum kände
han sig hemma och oförhindrad att
tänka sina egna tankar. Här läste
han tidningar och studerade Euklides,
med hvars sex första böcker han gjorde
sig grundligt förtrogen. Här roade
han sig äfven med läsning af poesi.
Byrons Dröm och några andra dikter
af melankoliskt innehåll hade han lärt
sig utantill och plägade ofta deklamera
dem. Särskildt har en af dessa dikter,
“Ack, säg mig, o menska, hvi yfves
du så?” blifvit känd som Lincolns
älsklingspoem, emedan han så ofta
uppläste stycken därur.
Herndon berättar i sin bok, att
Lincoln i allmänhet kom till kontoret vid
9-tiden på morgonen, men att det
ibland hände, att han infann sig
mycket tidigare, mumsande på korf
och bröd, som han köpt i någon butik
på vägen till kontoret. Herndon
förstod då, att han haft ledsamt hemma
och gifvit sig i väg utan att äta
frukost. Vid dylika tillfällen var Lincoln
ytterligt melankolisk, och grannlagenheten
bjöd Herndon att icke tala till
honom. Det påstås, att mrs Lincoln
aldrig tröttnade att gräla på sin man
för hans vana att ligga på golfvet i
förmaket eller tamburen och läsa och
för hans oförmåga att lära sig bordskick
enligt hennes uppfattning därom.
Hans likgiltighet i fråga om sin
klädsel torde också ha varit en nagel i
ögat på henne, som ville spela så
aristokratisk. I detta fall var Lincoln
oförbätterlig. Äfven som president
gick han vanligen klädd i morgontofflor,
emedan han fann de på den tiden
brukliga höga stöflarne plågsamma,
och i nattrock, utom vid officiella
möten o. d. Han sågs ofta på gatan,
äfven i Washington, klädd i en gammal
urblekt dammrock, och under vintern
bar han stundom till skydd mot
kölden en grå schal lindad omkring
halsen. Men då omständigheterna kräfde
det, visste han också att skicka sig
rätt. En man, som var närvarande
vid ett tillfälle i Hvita huset, då
statsmannen Charles Sumner kom på
besök, har berättat, att Lincoln, som vid
Sumners inträde satt i en länstol, med
ena benet kastadt öfver stolskarmen,
for upp och hälsade med utstuderad
värdighet på den snobbigt klädde
statsmannen och, efter det denne gått,
återtog sin förra bekväma ställning,
anmärkande: “I Rom gör man, som
romarne göra.”
Beträffande hans dagliga lif i
Springfield, skrifver hans vän advokaten
Whitney: “Ibland såg man Lincoln
gå fram och tillbaka på trottoaren
utanför sitt hus med ett barn på
armen eller dragande en liten barnvagn;
eller såg man honom under djupa
funderingar promenera till domstolsclerkens
kontor, till någon butik eller annan
plats, där folk var församladt och
han kunde vänta att finna villiga
åhörare till sina historier. Framemot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:23:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lincolna/0024.html
