- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
22

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IIII. Lincoln som lagkarl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oförbehållsamt, att de akademiskt
bildade juristerna från östern voro
grundligare än västerns lagkarlar; och
fem år senare, när han själf intog
landets högsta hedersplats, utnämde han
samme Edwin Stanton, som så
hänsynslöst förolämpat honom, till
Förenta Staternas krigsminister.

Lincolns domstolsanföranden voro
så enkla, klara och fria från tekniska
termer, att äfven den okunnigaste
juryman förstod hvarje ord. Men han
kunde också vara spydig och skarp.
Han tillbrakte halfva tiden på resor.
Illinois var uppdeladt i ett antal
juridiska distrikt eller domsagor, af
hvilka hvart och ett hade sin domare, som
vår och höst besökte de olika
county-hufvudorterna och höll sessioner.
Domaren åtföljdes på sina resor af ett
visst antal advokater. Åttonde distriktet,
som Lincoln tillhörde, innefattade
15 counties och var 150 mil långt och
lika bredt. Före 1854 fanns där ingen
järnväg. Domaren och hans sällskap
färdades på hästrygg eller i åkdon.
Under sin tidigare praktik hade
Lincoln ingen häst, utan plägade låna en
eller också tillsammans med ett halft
dussin andra advokater hyra en vagn
med 3 säten. Längre fram skaffade
han sig häst och vagn. Vid ankomsten
till den stad, där domstolen skulle
hålla session, togo resenärerna in på
hotellet. Man var icke kinkig i fråga
om bekvämligheterna. Hvarje sofrum
innehöll 3—4 sängar, och domare och
advokater sofvo tillsamman, två i
hvarje säng. I matsalen åto de
tillsamman med jurymän, vittnen, fångar,
som ställt borgen för sig, resande
handelsmän, forkarlar och arbetare. Det
enda försök till klassindelning, som
gjordes af hotellvärden, var att
placera lagkarlarne i en grupp vid ena
ändan af bordet. Lincoln tycktes ej
fråga efter denna klassificering. En
dag, då han slagit sig ned bland de
andra gästerna, ropade värden till
honom: “Ni sitter på orätt plats, mr
Lincoln.” — “Har ni bättre mat där
borta, Joe?” frågade Lincoln tillbaka;
“i annat fall stannar jag, där jag är.”
Matlagningen var icke alltid den
bästa. Många besvärligheter mötte den
kringresande domstolen på dess
färder. Vägarne voro dåliga, broar
saknades öfver floderna. Lincoln var den
ende, som tog allt med godt humör.
Den sortens lif var fullkomligt i hans
smak, och han föredrog det vida framför
att sitta på ett kontor i en stad.
Här kommo hans praktiska talanger
och hans fenomenala förmåga som
historieberättare till sin fulla rätt. Han
var full af komiska anekdoter och
infall, och dem serverade han dagen i
ända, t. o. m. under domstolsförhandlingarne.

Domaren David Davis, som presiderade
öfver åttonde distriktet från 1843
till långt in på 1850-talet och
sedermera blef ledamot af Förenta
Staternas högsta domstol och ordföraande i
senaten, var en kraftfull karaktär och
en man med stor lärdom. Alltifrån
första stunden fattade han ett
synnerligt tycke för Lincoln och lyssnade
med förtjusning till hans historier.
Om Lincoln under förhandlingarne i
domsalen berättade någon lustighet i
hviskande ton för de andra lagkarlarne,
kunde det hända, att domaren slog
i bordet och tystade på honom. Men
efteråt slog det aldrig fel, att han
kallade någon af lagkarlarne till sig och
frågade, hvad det var Lincoln berättade.
Vid ett tillfälle brast en af
advokaterna, sedermera domaren Ewing, i
gapskratt, efter det Lincoln hviskat
något till honom. Domaren Davis blef
förnärmad och ropade: “Det måste
bli ett slut på det här. Mr Lincoln,
ni stör denna domstol ständigt och
jämt med edra historier. Och ni, mr
Ewing, dömes att böta $5 för edert
bullersamma uppträdande.” Ewing bad
om ursäkt för sitt beteende, men
tillade, att historien var så oemotståndligt
skrattretande, att han ansåg den värd
böterna. Efter sessionens slut kallade
domaren honom till sig och bad att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free