Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Lincolns och Douglas’ intellektuella tvekamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det han häntydde på Douglas som en
världsberömd man, hvars anhängare i
åratal i honom sett en blifvande
president och i hans trinda, frodiga,
jovialiska anlete allehanda inbringande
sysslor skjuta skott, medan ingen någonsin
sett ett presidentämne i Lincoln eller
i hans aftärda, magra, torra anlete
väntat att ens få se en kålplanta
spira. “Men”, yttrade han i ett tal, hvari
han bemött vissa elaka personliga
anspelningar, “jag ämnar fortsätta
striden som en fullkomlig gentleman, i
sak åtminstone, om också icke i fråga
om utvärtes prydlighet. En gentleman
i den meningen blir jag aldrig, men
hvad som bildar en gentlemans inre,
det hoppas jag, att jag förstår.”
Det beslöts, att Douglas skulle
inleda och afsluta 4 af de 7 debatterna och
Lincoln ha första och sista ordet i de
tre öfriga. Den första hölls i Ottawa,
Ill., den 21 aug. 1858, ute i det fria i
närvaro af en ofantlig folkmängd. Till
denna såväl som till de öfriga
debatterna kommo farmare åkande med
sina familjer ofta från 40 eller 50 mils
afstånd, och stadsbefolkningen
strömmade man ur huse, — så allt
uppslukande var intresset för de frågor, som
behandlades. Det fanns tillfällen, då
talaren hade ända till 15- och 20,000
åhörare. Hotellen voro fullpackade,
och tusentals människor slogo läger på
marken utanför städerna. Den andra
debatten hölls i Freeport den 27
augusti, den tredje i Jonesboro den 15
september, den fjärde i Charleston, 150
mil från Jonesboro, den 19 september,
de tre sista i Galesburg, Quincy och
Alton den 7, 13 och 15 oktober. Bägge
talarne uppträdde dessutom nästan
hvarje dag mellan mötena. Det var
en andlig tvekamp, som på det hårdaste
ansträngde deras både själs- och
kroppskrafter. De färdades än till
häst, än i vagn, än på ångbåtar. Då
järnväg fanns mellan platserna, åkte
Douglas i en palatsvagn, såsom
järnvägsmagnaten McClellans gäst, samme
McClellan, som förut en gång vägrat
betala en af Lincoln inlämnad räkning,
och som Lincoln likafullt några år
senare hedrade med en utnämning till
öfverbefälhafvare öfver armén.
Douglas åtföljdes af en hel trupp af
framstående politiker, möttes i städerna
med musik och fördes i fina ekipager
till hotellen. Lincoln blef ibland af
sina anhängare buren på deras axlar
genom staden eller skjutsad i hölass.
De ville på detta sätt visa sitt förakt
för de aristokratiska fasonerna inom
Douglas’ parti och affektera
republikansk enkelhet.
Talarne undveko personliga utfall så
mycket som möjligt, fast Douglas
emellanåt ej kunde lägga band på sin
häftighet, när han blifvit för hårdt
ansatt. Det enda, som tycktes irritera
Lincoln, var Douglas’ ofta upprepade
försök att bringa på tal saker, som
icke hörde till ämnet. “Domaren
Douglas”, sade Lincoln, “spelar bläckfisk,
ett djur som icke har något annat
försvarsmedel, då det ser sig ansatt, än
att omgifva sig med en svart vätska,
som gör vattnet så mörkt, att fienden
icke kan se bläckfisken, som på detta
sätt räddar sig ur faran.” På tal om
negerslafvarne sade Lincoln rent ut,
att han icke ville gifva dem rätt att
rösta eller att tjänstgöra som jurymän.
Han angaf som sin åsikt, att det rådde
en fysisk skillnad mellan den hvita
och den svarta rasen, hvilken i alla
tider skulle hindra dem från att lefva
tillsamman i social eller politisk
jämlikhet. “Men”, tillade han, “i fråga om
rättigheten att äta det bröd, som han
förtjänar med sina egna händer, är
negern min jämlike och domaren
Douglas’ jämlike och hvarje annan
människas jämlike.” Lincoln uppträdde icke
mot slafveriet i de stater, där det
införts med grundlagens medgifvande,
ehuru han hoppades på dess “slutliga
fredliga utrotande” öfverallt. Hvad
han ifrade för, var att hindra dess
vidare utbredning, och för detta måls
vinnande utfäste han sig att kämpa,
“tills den dag randats, då så långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
