Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Lincoln blir Förenta Staternas president
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Florida, Alabama, Georgia, Louisiana,
Texas och i april och maj Virginia,
Arkansas, North Carolina och
Tennessee South Carolinas exempel.
Förenta Staternas flagga nedtogs från
alla offentliga byggnader, och
rebellflaggan hissades i dess ställe. Innan
Lincoln tillträdde sitt nya ämbete,
hade dessa stater grundat ett nytt rike,
Sydstatsförbundet, och valt sin egen
styrelse, med Jefferson Davis som
president. Buchanan, omgifven af
förrädare och själf gammal och räddhågad,
gjorde intet åt saken och vågade ej
ens skicka undsättning till den lojale
major Anderson, som med en handfull
soldater satt hjälplös i det af rebeller
belägrade Fort Sumter, rebeller, som
blifvit försedda med vapen af den
regering, de sökte kullstörta. Man kan
lätt tänka sig Lincolns förtviflan öfver
att under sådana förhållanden vara
dömd till overksamhet och hans
grämelse öfver att till på köpet bli utsatt
för klander, för det han icke blandade
sig i regeringens angelägenheter.
Den 11 februari 1861 anträdde
Lincoln sin resa till landets hufvudstad.
Dessförinnan aflade han dock ett
besök hos sin aldrig förgätna styfmoder
och vid sin faders graf. Gumman var
intagen af dystra aningar och sade, att
hon visste att de icke mer skulle råkas
på jorden, enär hon kände på sig, att
han skulle bli mördad af sina fiender.
Vid sitt afsked från sin kompanjon
Herndon påpekade Lincoln, att de
under 16 års samvaro aldrig vexlat ett
ovänligt ord med hvarandra, och bad,
att deras gamla skylt skulle bli lämnad
orörd, enär han efter fullbordad
tjänstetermin ämnade återtaga sin
lagpraktik, som om han aldrig varit
president. Han uthyrde sitt hus och
sålde sina möbler. Detta hus jämte 160
acres jord i Iowa, som han fått i
erkänsla för sina tjänster under
indianupproret, samt en byggnadstomt i
Lincoln, hvilken plats blifvit uppkallad
efter honom, utgjorde vid denna
tidpunkt hela hans förmögenhet,
representerande ett värde af $7,000. En
stor skara vänner följde honom till
tåget. Det var en kall och regnig dag.
Men med blottade hufvuden lyssnade
skaran andaktsfullt till följande tal,
som Lincoln höll från bakre platformen
af sin järnvägsvagn, där han själf
stod med hatten i hand, djupt gripen
af stundens högtidlighet. “Mina
vänner”, sade han, “ingen, som icke
befinner sig i min ställning, kan fatta den
smärtsamma känsla, som jag erfar vid
denna skilsmessa. Denna plats och
dess befolknings välvilja har jag att
tacka för allt. Här har jag lefvat ett
fjerdedels sekel, här har jag varit ung
och blifvit gammal, här äro mina barn
födda och ett af dem begrafvet. Jag
far nu min väg, utan att veta, när eller
om jag någonsin kommer tillbaka,
med ett värf framför mig svårare än
det, som föll på Washingtons lott.
Utan bistånd från det gudomliga
väsen, som alltid hjälpte honom, kan jag
icke lyckas. Med det biståndet kan
jag icke misslyckas. Må vi i förlitande
på honom, som kan följa med mig
och stanna hos er och vara allestädes
till vår hjälp, förtröstansfullt hoppas,
att allt må bli bra igen. Anbefallande
er åt honom, liksom jag hoppas, att ni
vilja anbefalla mig hos honom i edra
förböner, tager jag nu ett ömt farväl
af er.” En snyftning genomlopp den
lyssnande skaran, och från dess läppar
hördes, när Lincoln slutat, ett
halfkväfdt: “Vi vilja göra det.”
Under resan, som räckte i ett par
veckor, gjordes uppehåll på många
platser, och öfverallt talade den nye
presidenten till folket, uppmanande
till tålamod och försäkrande, att intet
blod skulle bli utgjutet, så vida icke
regeringen tvingades att handla i
själfförsvar, att sydstaterna skulle bli
lämnade i fred med sina institutioner, och
att Förenta Staterna skulle återtaga
sina fästningsverk och postkontor.
Kännetecknande för hans enkla,
folkliga sinne är följande episod. Under
den föregående hösten hade en 11-årig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
