- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
33

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Bekymmersamma dagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fort Sumter, och därmed var inbördeskriget
börjadt. Lincoln utfärdade ett
upprop, begärande 75,000 frivilliga till
förstärkning af den obetydliga
reguliära armén, som endast räknade
16,000 man och var skingrad på olika
håll. Upphetsningen var stor i
nordstaterna. Staten Michigan ensam
erbjöd 50,000 man. Det bör här nämnas,
att Douglas, Lincolns förre motståndare,
nu i pröfningens stunder visade
sig som en verklig vän. Hans enda
anmärkning mot uppropet var, att där
borde stått 200,000 man i st. f. 75,000.
Tidningspressen offentliggjorde
uppropet sida vid sida med en af Douglas
skrifven förbindelse att efter bästa
förmåga bistå presidenten. Douglas
begaf sig på en färd till Illinois,
hvarunder han sökte uppelda befolkningen
medelst patriotiska tal. Han uppträdde
i legislaturen i Springfield och sade,
att “det i detta krig omöjligen kunde
finnas några neutrala människor,
endast och allenast fosterlandsvänner
eller förrädare.” Han arbetade så ifrigt
i unionens intresse, att han
öfveransträngde sig och föll offer för en
sjukdom, som den 3 juni ändade han bana.

Sydstatsförbundets president
Jefferson Davis utfärdade befallning om
uppbringandet och beslagtagandet af
handelsfartyg tillhörande nordstaterna.
Lincoln svarade med att blockera
sydstaternas hamnar och förklara, ätt
kapare skulle behandlas som sjöröfvare.
Nära nog en tredjedel af officerarne,
men icke en enda soldat rymde från
hären och flottan och sällade sig till
rebellerna. Förrädare inom flottan
förstörde eller öfverlämnade till
rebellerna flera af de bästa fartygen, bland
dem det ryktbara Merrimac. Bland
sydstatsofficerarne förblefvo flera
trogna mot unionen, bland dem
generalerna Scott, Thomas och Farragut.
När öfverbefälet öfver Virginias armé
erbjöds Scott, svarade han: “Jag har
tjänat mitt land under unionsflaggan
i mer än 50 år och så länge Gud låter
mig lefva, vill jag försvara den flaggan
med mitt blod, äfven om min egen
födelsestat anfaller den.” Kommittéer
från Maryland begärde af Lincoln, att
han ej skulle sända trupper genom
deras stat. Han svarade, att eftersom
trupperna måste sändas till stridsfältet
och de hvarken kunde krypa under
eller flyga öfver Maryland, intet öfrigt
fanns än att låta dem färdas genom
staten. Slafverifrågan var tillsvidare
skjuten åt sidan; det gällde först och
främst att rädda unionen. “Det
viktigaste är”, sade Lincoln, “att bevisa,
att en folkstyrelse icke är en orimlighet.
Vi måste afgöra den frågan nu,
huruvida under en fri styrelse
minoriteten har rätt att splittra landet, när
den så behagar.”

General Scott, som var arméns
öfverbefälhafvare, befästade
Washington, så godt det lät sig göra. En stark
vakt sattes kring presidentens palats.
Rykten om rebellernas antågande mot
hufvudstaden skrämde många af dess
invånare att fly därifrån. Mrs Lincoln
uppmanades att taga sina barn med
sig och söka en säkrare tillflyktsort,
men hon svarade, att hon icke ville
lämna sin man ensam. Lincolns
krigsminister Cameron visste ingenting om
militära saker, sjöministern Welles var
lika okunnig beträffande flottans
angelägenheter, Seward var allt annat än
diplomat, Chase kände föga till
finanser. Lincoln fann det därför
nödvändigt att sätta sig in i al]a dessa
ämnen, och han gjorde det med sådan flit
och ihärdighet, att han inom kort
förvånade gamla generaler med sina
insikter i krigsväsendet. Genom de mest
skarpsinniga planer och beräkningar,
hvilka klandrades och begabbades t. o. m.
af så snillrika män som skalden
Lowell, emedan de ej kunde fatta
Lincolns tankegång, vann han åt unionen
sydstaterna Maryland, Missouri, West
Virginia och Kentucky, utan hvilka
unionen skulle varit tillspillogifven.

Till andra bekymmer kommo
oväntade fiendtliga antydningar från
Europa. England ställde sig i spetsen för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free