- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
34

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Bekymmersamma dagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de europeiska staterna i erkännandet
at Sydstatsförbundet. Vatikanen sände
uppmuntrande ord till rebellstaterna.
Frankrike uppträdde också fiendtligt.
Louis Napoleon försökte upprätta
en monarki i Mexico i hopp att
därigenom tillintetgöra nordstaterna.
I Europa hade man fått för sig, att
nordstaterna stredo för makt och
sydstaterna för frihet. Men Lincoln var
en statsman och diplomat af högsta
rang, och han triumferade öfver alla.
När Seward i sin vrede öfver Englands
beteende skref en lång protest, hvari
han påminde engelsmännen om, att
amerikanerna besegrat dem i två krig,
och tillade, att de voro redo att slåss
med dem igen, äfven om de toge ett
par tre andra europeiska nationer till
hjälp, förändrade Lincoln detta
märkliga aktstycke genom några små
uteslutningar och rättelser här och där
så, att all anstötlighet försvann, utan
att det förlorade något i skärpa.

När kongressen, kallad till extra
sammanträde, samlades den 4 juli,
fann den, att öfver 300,000 man anmält
sig till tjänstgöring under stjärneflaggan,
samt gaf sitt tillstånd till inmönstrandet
af en half million flera frivilliga
och beviljade ett anslag af 400
millioner dollars för härens räkning.
Den 21 juli ledo nordstatstrupperna
nederlag vid Bull Run, 32 mil från
Washington, och nyheten därom spred
förfäran och missmod öfverallt i
norden. Lincoln fick uppbära mycket
klander. Han utnämde nu McClellan
till öfverbefälhafvare efter Scott, som
resignerat från befattningen.
McClellan var, som nämdt, en utmärkt
organisatör, men denna utmärkelse steg
honom åt hufvudet, tills han ansåg sig
som den störste mannen i unionen och
blef otillgänglig för både råd och
befallningar. Han organiserade armén
och omgaf Washington med befästningar,
men kunde icke förmås att draga
ut emot fienden. Efter mer än ett
halft års overksamhet fick han af
Lincoln befallning att tåga mot Richmond,
Sydstatsförbundets hufvudstad, men
det dröjde ännu flera månader, innan
han rörde på sig. Det skedde icke
förr än efter det den säregna striden
mellan John Ericssons Monitor och
rebellernas järnklädda Merrimac
utkämpats i Hampton Roads den 9 maj 1862,
hvarvid som bekant Monitor afgick
med segern. Då lyckades ändtligen
McClellan hejda den framtågande
rebellhären vid Antietam, Maryland, den
17 sept. 1862, men han fullföljde icke
sin seger, och Lincoln såg sig, efter
flera veckors väntan på, att McClellan
skulle bryta upp, nödsakad att entlediga
honom från öfverbefälhafvarskapet,
hvartill först general Burnside den 5
nov. 1862, därpå general Hooker i
januari 1863 och slutligen general Grant
den 9 mars 1864 utnämdes. Under
tiden hade Lincoln sändt i väg Cameron
och utnämt Stanton till krigsminister.
Stanton var, som nämdt, en ytterst
obehaglig person. Han talade aldrig
om Lincoln utan att kalla honom “den
ursprungliga gorillan” och sade ofta,
att Du Chaillu varit dum, som farit
till Afrika att söka efter, hvad han
utan besvär kunnat finna i Springfield,
Illinois. I de bittraste ordalag talade
han om republikanerna och regeringen.
Själf var han demokrat. Men
Lincoln förlät honom allt i betraktande
af hans stora duglighet. “Lincoln
var en öfverlägsen politiker”, säger
Chas. A Dana, “han förstod politik,
emedan han förstod människonaturen.”
Han litade icke absolut på någon, men
han såg, hvad duglighet som fanns hos
hvar och en.

Motgångarne hopade sig emellertid.
Rebellgeneralen Lee framträngde
stadigt med sin här och vann seger på
seger. Lincoln blef utsatt för smälek
och hån från alla håll. Det gick så
långt, att folk påyrkade hans
afsättning och vice-presidenten Hamlins
utnämning till president. När underrättelsen
kom om rebellernas seger vid
Chancellorville den 3 maj 1863, kände
Lincoln sig förkrossad. “Hvad skall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free