- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
37

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Emancipationsförklaringen. Krigets fortgång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1865 erhöll ett tillägg (trettonde
amendementet), hvilket för alla kommande
tider förbjuder slafveri inom Förenta
Staterna. Tillägget godkändes af de
olika staterna och trädde i kraft den
18 dec. 1865, då således äfven
slafvarne i de sydstater (Missouri, Maryland,
Kentucky, Delaware, West Virginia
och vissa delar af Louisiana), som
förblifvit lojala mot regeringen, blefvo
fria män.

De närmaste följderna af
emancipationsförklaringen voro icke
uppmuntrande. Myteri i armén, förlöjligande
artiklar och teckningar i tidningarne
hörde till ordningen för dagen.
Lincoln måste ägna alla sina krafter åt
förebyggandet af svårare följder. “Vi
likna hvalfångare”, sade han, “hvilka
efter en långvarig jagt fått harpunen
i hvalen, och måste nu se till, hur vi
styra, så att han icke med ett slag af
stjärten sänder oss alla in i
evigheten.” Det närmaste steget efter
slafvarnes befriande blef att inmönstra
negrer i armén. Därtill voro de mer
än villiga, och det dröjde icke länge,
innan 150,000 negersoldater kämpade
på nordstaternas sida. Rebellerna
betraktade det som en skandal, att hvita
soldater ville slåss vid sidan af negrer,
men adopterade längre fram samma
taktik och inmönstrade slafvar i sin
armé. Emellertid var krigslyckan å
nordstaternas sida alltjämt vacklande.
I följd däraf rådde allmän förstämning
i landet, och det visade sig allt svårare
att skaffa rekryter. Soldater rymde
ur krigstjänsten. Generalerna
påyrkade dödsstraff för ertappade desertörer
och klagade öfver presidentens
mildhet, som under denna period särskildt
tog sig uttryck i benådandet af dömda
desertörer. En belöning gafs till
hvarje man, som lät inmönstra sig i
armén, men rekryterna missbrukade
denna förmån genom att rymma och taga
mönstring i ett annat regemente, för
att undfå ny belöning. Till general
Butler, som klagat häröfver för Lincoln
och förklarat dödsstraff vara enda
medlet att göra slut på detta ofog,
genmälde Lincoln: “Ni har troligen
rätt, men inte kan jag väl ha en
slaktedag hvarenda fredag i armén.”
Lincoln fann nästan alltid någon ursäkt
att benåda desertörerna. Somliga
undgingo sitt straff, emedan han kände
någon af deras släktingar, andra
emedan han tyckte om deras öppenhjärtiga
sätt, andra åter emedan de voro
unga. Då en dylik gynnare beskylldes
för att ha rymt af idel feghet, svarade
Lincoln, att man icke alltid kan
kontrollera sina ben. “Om Gud
allsmäktig har utrustat denne man med ett
par fega ben, hur kan han då rå för,
om de springa i väg med honom? Jag
är inte säker på, att inte jag själf
skulle springa min väg, om jag vore
med i kriget”, tillade han. Men detta
var nog bara ett skämt, ty att Lincoln
ägde stort personligt mod, kan icke
betviflas. General Butler berättade,
att Lincoln under ett besök i hans
regemente red en sträcka af 6 mil på ett
afstånd af endast 900 fot från
fiendehären, hvars officerare bespejade
honom med sina kikare, och att han
vägrade att iakttaga försiktighet.

Gifta soldater benådade han, emedan
han tyckte, att det fanns tillräckligt
med gråtande änkor allaredan. Då
han icke hade någon lämplig ursäkt
till hands, begärde han betänketid
eller tillfälle att grundligare genomgå
anklagelsehandlingarne, för att utröna,
huruvida soldaten i fråga skulle
anses kunna bättre tjäna sitt fosterland
som död än som lefvande. Många
rörande scener utspelades i hans
embetsrum. En kvinna, som bedt om nåd
för sin man och fått sin ansökan
beviljad, brast i sådan hejdlös gråt, att
Lincoln blef bestört och förklarade, att
om han vetat, att hon skulle bli så
bedröfvad, han visst icke skulle benådat
mannen. “Ni förstår mig icke”,
snyftade hon. “Jo, det gör jag visst”,
svarade presidenten, “och om ni inte går
eder väg genast, börjar jag också att
gråta.” En hvithårig gubbe kom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free