- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
38

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Emancipationsförklaringen. Krigets fortgång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åtföljd af en kongressmedlem, för att
tigga om nåd för sin son. Efter att ha
hört hans historia sade Lincoln till sin
sekreterare: “Telegrafera till general
Butler, att han uppskjuter den unge
mannens afrättning, tills han får höra
från mig igen.” Gubben kände sig icke
tillfredsställd. “Hur kan jag veta”",
sade han till Lincoln, “att ni icke i
morgon ger order, att min son skall
skjutas?” — “Min gode vän”, svarade
Lincoln; “jag gör så godt jag kan.
Generalerna klaga öfver, att jag benådar
för många, och att jag förstör
disciplinen. Gå nu hem och hälsa eder
hustru från mig, att om eder son lefver,
tills generalen får höra från mig igen,
så kommer folk att säga, när han dör,
att gamle Metusalem var en barnunge
i ålder i jämförelse med honom.” En
moder, som på samma sätt fått en
nådesansökan för sin son beviljad, sade
när hon kom ut från presidentens
rum: “Var det inte det jag alltid trott,
att det var en af rebellernas gemena
lögner!” Tillfrågad, hvad hon menade,
förklarade hon: “Jo, jag har alltid
hört det påstås, att presidenten skulle
vara en ful karl. Han är den grannaste
karl jag någonsin sett.” Till en
ung kvinna, som bad för sin broders
lif, sade han: “Min stackars tös, ni
har kommit hit utan någon guvernör,
senator eller kongressman som
förespråkare. Ni ser hederlig och
sanningskär ut, och ni begagnar inte
krinolin. Jag vill taga emot ett kok
stryk, om jag inte benådar honom.” I
fickan på en soldat, som stupade i
slaget vid Fredericksburg, fann man ett
porträtt af Lincoln med påskrift: “Gud
välsigne president Lincoln.” Genom
Lincolns nåd hade denne man räddats
från en vanhederlig död och fått
tillfälle att åter kämpa som en man i
ledet och falla med ära. En ung soldat,
som somnat på sin post och därför
dömts att mista lifvet, förvånades
öfver att en dag få besök af själfve
presidenten, hvilken frågade om hans
föräldrar, hem m. m., och efter erhållna
upplysningar förklarade, att han själf
var född på en farm och mycket väl
förstod, hur svårt det skulle vara för
en vid krigslifvet ovand bondgosse att
hålla sig vaken om natten. “Jag skall
rädda er”, sade Lincoln, “men jag
kommer att presentera en dryg räkning för
besväret.” Soldaten svarade, att han
var viss om, att hans fader skulle
låna så mycket han kunde på sin farm
och betala räkningen. “Det kommer
icke att räcka till”, sade Lincoln;
“ingen annan än ni själf kan betala
räkningen, och det skall ske därigenom,
att ni visar er lika trogen och pålitlig
som någon af de andra soldaterna.”
Någon tid därefter deltog denne soldat
i ett anfall, som företogs tvärs öfver
en flod. Han var en af de första att
gå emot fienden och en bland de sista
att vända om, när det blåstes till
reträtt. Medan han simmade tillbaka
öfver floden, erinrade han sig
presidentens ord och vände, under skarp eld
från fiendens sida, flera gånger ut i
vattnet, för att rädda sårade
kamrater, tills han själf träffad af en kula
gaf upp andan, ännu i dödsminuten
välsignande Lincolns minne.

Antagligen bidrog Lincolns mildhet i
viss mån att försvaga disciplinen i
armén, men denna olägenhet uppvägdes
af den glädje, som bereddes så många
olyckliga genom hans flitiga användning
af benådningsrätten. Hans för
alla betryckta ömmande hjärta
förnekade sig aldrig. Ett vackert exempel
på hans ständiga beredvillighet att
hjälpa och trösta är följande bref, som
han skref till en fattig änka, om
hvilken han hört berättas, att hon förlorat
fem söner i kriget. “Jag känner, hur
svagt och gagnlöst hvarje försök å min
sida skulle vara att förmå er att icke
sörja öfver en så öfverväldigande
förlust, men jag kan icke afhålla mig från
att för er påpeka den tröst, som ligger
i republikens tacksamhet, för hvars
räddning de gåfvo sina lif. Jag beder
vår himmelske fader hugsvala er i
eder bedröfvelse och låta er vara nöjd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free