- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
39

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Emancipationsförklaringen. Krigets fortgång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med det kära minnet af de älskade,
som ni förlorat, och den upphöjda
stolthet, som ni måste känna öfver att
ha nedlagt ett så dyrbart offer på
frihetens altare.”

Under sommaren 1863 inträdde ett
lyckosammare skede. Den 3 juli
besegrade general Meade en rebellarmé
vid Gettysburg, och dagen därpå intog
general Grant rebellfästet Vicksburg,
en bragd som följdes af en rad af
lysande segrar af Grant, Sherman,
Sheridan, Thomas och Hooker. Den 19
november invigdes Gettysburgs slagfält
till en nationalkyrkogård, hvarvid
Edward Everett, som ansågs såsom
landets kanske yppersta vältalare, var
utsedd att hålla invigningstalet. Lincoln
blef också anmodad att uppträda.
Härvid inträffade det förunderliga, att
Everetts tal, ett grundligt utarbetadt
oratoriskt mästerstycke, hvars
uppläsning kräfde hela två timmar, blef
glömdt, så snart det var framsagdt,
medan Lincolns korta tal, som
framsades på några få minuter, ännu lefver
och räknas till talarekonstens
klenoder. När Lincoln lyckönskade Everett
med anledning af hans storartade tal,
svarade den lärde universitetsrektorn,
att han gärna skulle utbyta sina 100
ark mot hedern att ha varit författaren
till Lincolns 20 rader. Lincolns
tal var af följande lydelse: “För 7 och
80 år sedan frambrakte våra fäder på
denna kontinent en ny nation,
tillkommen i frihet och helgad åt idén, att
alla människor äro skapade lika. Vi
äro nu invecklade i ett stort
inbördeskrig, hvarigenom skall pröfvas,
huruvida denna nation eller någon annan
nation, på så sätt tillkommen och
helgad, kan äga varaktigt bestånd. Vi ha
samlats på ett af detta krigs stora
slagfält. Vi ha kommit hit, för att
inviga en del af detta fält till slutlig
hviloplats för dem, som här gåfvo sina
lif, på det att nationen måtte få lefva.
Det är fullkomligt i sin ordning och
tillbörligt, att vi göra detta. Men i en
vidsträcktare mening kunna vi icke
inviga eller helga denna mark. De
tappra män, lefvande och döda, hvilka
kämpat här, ha invigt den så tillfyllest,
att våra svaga krafter hvarken kunna
lägga något därtill eller taga något
därifrån. Världen skall föga beakta
och ej heller länge minnas, hvad vi
säga här, men den kan aldrig glömma,
hvad de uträttade här. Snarare borde
vi, de lefvande, här invigas till det
ofullbordade verk, hvartill de, som
kämpade här, gjorde en så ädel början.
Snarare borde vi här invigas åt det
stora uppdrag, som ligger framför oss,
att från dessa hedrade döda hämta
ökad hängifvenhet för den sak, åt
hvilken de gåfvo det yttersta fulla måttet
af hängifvenhet; att här högtidligen
besluta, att dessa döda icke skola ha
dött förgäfves; att denna nation med
Guds hjälp skall pånyttfödas till frihet,
och att styrelse af folket, genom
folket och för folket icke skall utplånas
från jorden.”

Utsikterna voro i början af 1864
mycket dystra. De framgångar, som
kommit nordstatsarmén till del under
den föregående sommaren, hade väckt
förhoppning om ett snart slut på
kriget. Då det ännu fortgick lika
ohejdadt och underrättelser ingingo om
den rysliga manspillan, som slaktningarna
vid Wilderness, Spottsylvania
och Cold Harbor förorsakat
unionsarmén — på 40 dagar förlorade Grant
55,000 man — förspordes ett allmänt
missnöje, och det ökades, när Lincoln
den 18 juli begärde en förstärkning till
armén af 500,000 man. Från flera håll
uppmanades han att ingå förlikning
med rebellerna, och det hade kanske
kunnat låta sig göra, om icke Jefferson
Davis så envist vidhållit, att
Sydstatsförbundet måste bli erkändt som ett
själfständigt rike. Lincoln förklarade
sig icke kunna ingå öfverenskommelser
med folk, som väpnat sig mot
regeringen, och då någon erinrade
honom om, att Charles den förste af
England underhandlat med upproriska
undersåtar, genmälde han, att han icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free