- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
42

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Krigets slut och Lincolns död

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och varaktig fred mellan oss själfva
och alla nationer kan ernås och
bibehållas.”

När han yttrat dessa slutord, gåfvo
somliga af åhörarne luft åt sina
känslor genom handklappningar och
hurrarop, andra genom tårar. Men alla
lämnade platsen med ett intryck, som om
de öfvervarit en gripande religiös
ceremoni, yttrar en minnestecknare.

Emellertid närmade sig kriget med
stora steg sitt slut. Lincoln hade med
bestämdhet tillsagt general Grant att
icke afgöra eller ens diskutera någon
politisk fråga med rebellgeneralen
Lee. “Sådana frågor”, yttrade han,
“håller presidenten i sin hand, och han
vill icke låta dem afgöras af någon
militärisk makt eller myndighet.” Med
föresats att personligen vara på
platsen, när afgörandets stund nalkades,
begaf Lincoln sig den 22 mars till
Grants läger i Virginia och stannade
där öfver två veckor, hvarunder han
hade sin bostad på en båt på
James-floden midt emot en samling hyddor
på flodstranden, hvilka bildade
generalens hufvudkvarter. Amiral Porter
erbjöd sin säng åt presidenten, men
han ville icke störa amiralen, utan sof
i en liten kajuta i en säng, som var 4
tum för kort för honom. “Jag sof
godt”, sade Lincoln efter första natten,
“men det går inte för sig att sticka
ett långt svärd i en kort skida.”
Amiralen lät i Lincolns frånvaro ombygga
kajutan och ändra sängen, och
morgonen därpå berättade Lincoln: “Ett
underverk skedde i natt. Jag krympte
ihop 6 tum på längden och ungefär en
fot på bredden.” Amiralen kände sig
förvissad om, att Lincoln icke skulle
klagat, om man lagt honom att sofva
på ett par gärdsgårdsstörar. General
Sherman anlände från södern, och
Lincoln frågade honom, Grant och
Sheridan, om det var nödvändigt, att ännu
en sammandrabbning skulle äga rum.
Han hoppades, att ingen strid mer
skulle behöfvas, men Grant försäkrade
honom, att Lee aldrig skulle gifva
tappt, förrän han vore i grund slagen.
Timme efter timme red Lincoln
tillsamman med Grant genom
sumpmarker och på usla vägar, uppmuntrad af
soldaternas hurrarop, hvarhelst han
drog fram. Långa stunder satt han i
någon fältstol och betraktade härens
manövrer. De första två dagarne i
april vunno Sheridan och Grant flera
segrar, men rebellflaggan svajade
ännu öfver Richmond, och slafvar köptes
och såldes där lika ifrigt som
någonsin, fast unions-trupperna voro i
antågande. För fullvuxna negerslafvar
betaltes ännu $100. Den 3 april utrymde
fienden ändtligen Richmond och flydde,
efter att ha tändt eld på staden.
Grants trupper skyndade att släcka
elden och utdela mat bland de utsvultna
invånarne, hvarjämte de gjorde slut på
det skräckvälde, som utöfvats af fulla
banditer och lössläppta fångar. Den
4 april begaf Lincoln sig i en båt till
Richmond, nyfiken att se rebellernas
hufvudstad, för hvars eröfring så
mycken tid och möda och så många
människolif uppoffrats. Ingen militärvakt
var honom till mötes, ej ens något
åkdon. Ledande sin son Tad vid handen
promenerade Lincoln genom staden,
utan annan bevakning än tio
flottmatroser.

Negrerna råkade i exstas, när de
sågo sin befriare. De vidrörde med
vördnad hans rockskört, kastade sig
framför hans fötter och upphäfde glädjerop.
“Lofvad vare Gud!” skrek en neger.
“Här är den store Messias. Jag kände
igen honom, så snart jag såg honom.
Han har varit i mina tankar i många
år, och han har till slut kommit för att
befria sina barn från deras träldom.
Ära, halleluja!” En negerkvinna med
ett litet sjukt, hvitt barn på armen
lyfte det upp mot Lincoln, sägande:
“Titta, älskling, titta på frälsaren, så
blir du frisk. Rör vid hans kläder, så
går din sjukdom bort. Ära, halleluja!
Gud välsigna massa Linkum!” Man
hörde rop sådana som: “Öppna
perleportarne! Här är Messias. Här är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free