- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
44

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Krigets slut och Lincolns död

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det förlofvade landet. Förklaringens
berg. Ingen gråt och suckan mer.
Jerusalem, mitt sälla land!” m. m. i
samma stil. Lincoln kände sig besvärad.
“Fall inte på knä för mig”, sade han;
“det är inte rätt.” “Hsch, hsch”,
hördes en ledare bland negrerna hviska
till de öfriga; “tyst nu, när frälsaren
talar.” — “Endast för Gud skola ni
falla på knä”, fortsatte Lincoln. “Jag
är blott ett ringa verktyg i hans hand,
men ni kunna vara förvissade om, att
så länge jag lefver, skall ingen sätta
bojor på er. Ni äro lika fria som jag,
ja, ännu friare, ty ni ha inte så stora
bekymmer som jag. Gud välsigna er,
och låt mig nu komma fram!” Med
möda banade han sig väg genom
hopen. När någon lyfte på hatten för
honom, gjorde han det samma, hvilket
kom negerskocken att gapa af
förvåning. En hvit man, som lyfte på
hatten för negrer, den synen hade de
aldrig sett förr. Den 4 april besökte
Lincoln åter Richmond och letade sig väg
till det hus, som beboddes af general
Pickett, rebelltruppernas hjälte i
slaget vid Gettysburg. För Lincoln var
Pickett nu icke längre en fiende. Han
mindes honom endast som den unge
gossen, hvilken han på sin tid skaffat
in som kadett vid krigsskolan i West
Point. På Lincolns knackning
öppnades dörren af mrs Pickett, som häpen
utbrast: “Presidenten!” — “Nej”,
sade Lincoln, “jag kommer denna gång
icke som presidenten, utan helt enkelt
som George Picketts gamle vän,
Abraham Lincoln.” Ett litet barn, som mrs
Pickett höll på armen, sträckte sina
armar mot presidenten, som tog den
lille i sin famn och kramade honom.
Sådant var Lincolns sätt att besegla
vänskapen mellan norden och södern.

Den 9 april kapitulerade general Lee
och öfverlämnade sig och sina trupper
i general Grants våld, och därmed var
inbördeskriget slut, detta krig som af
den tyske historieskrifvaren
Mommsen betecknats som “den väldigaste
strid med den ärofullaste seger, som
finnes antecknad i världshistorien.”
Den 11 april var Lincoln tillbaka i
Washington, där han samma dag från
ett af fönstren i Hvita huset höll sitt
sista offentliga tal, uppmanande det
amerikanska folket att “hand i hand
fredligt upprätta en återförenad
nation, att för evärdliga tider tjäna som
en frihetens fyrbåk för alla jordens
folk.” Den 14 april hölls
regeringssammanträde, hvarvid förnämligast
diskuterades frågan om hvilken politik
som skulle följas i behandlingen af
sydstaterna i allmänhet såväl som af
Jefferson Davis och de öfriga ledarne
af upproret i synnerhet. Lincoln
trodde, att man genom ett förståndigt och
hänsynsfullt uppträdande skulle kunna
ställa allt till rätta före kongressens
sammanträde nästföljande december.
Han ville icke veta af några
våldsamma åtgärder, icke ens mot de värsta
upprorsmakarne. “Skräm dem ut ur
landet, öppna grinden, lägg ned
stängslet, skräm dem på flykten!” ropade
han och hötte med armarna, som om
han schasade på en skock får.
“Tillräckligt många lif ha blifvit
uppoffrade, vi få icke hysa något hämdbegär,
om vi vilja ha harmoni och enighet”,
sade han.

På eftermiddagen företog han en
åktur i sällskap med sin hustru. Under
denna utflykt talade han om deras
tidigare år, hemmet i Springfield, deras
gamla vänner och yttrade bl. a.: “Vi
ha sparat ihop ett litet kapital och
kunna under de följande 4 åren
försöka spara litet mer." Sedan, mente
han på, skulle de företaga en resa till
Europa och California och därefter slå
sig till ro i Springfield. Han föreföll
så sorgfri och upprymd, att mrs
Lincoln kände sig orolig. Det var något
onaturligt däri, tyckte hon och
påminte honom om, att hon endast en gång
förut sett honom sådan, och att det
var kort innan de förlorade sin son
Willie. General Grant hade samma
dag kommit till staden och mrs
Lincoln hade inbjudit honom och hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free