- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
45

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Krigets slut och Lincolns död

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hustru att i sällskap med Lincoln och
mrs Lincoln på kvällen besöka Fords
teater, där den berömda skådespelerskan
Laura Keene skulle uppträda i
den engelska författaren Tom Taylors
komedi Vår amerikanske kusin. Grant
hade antagit inbjudningen, men senare
sändt återbud. Krigsministern
Stanton kände sig ängslig vid tanken på,
att landets främsta personligheter
skulle på sådant sätt blottställa sig under
den med anledning af sydstaternas
nederlag rådande förbittringen bland
vissa folkklasser, och hade varnat både
Lincoln och Grant. Huruvida det var
denna varning som kom Grant att
sända återbud, är ej bekant, men ett
faktum är, att han samma dag i sällskap
med sin hustru lämnade staden och
reste till New Jersey att besöka en
dotter, som gick i skola där. Hvad
Lincoln beträffar, var han fatalist och
hade ofta sagt rent ut som sin mening,
att hvad som var bestämdt att ske,
skedde, vare sig man arbetade
däremot eller ej. Han fäste följaktligen
intet afseende vid varningen, lika litet
som han uppskrämdes af de många
hotelsebref han tid efter annan fått, och
hvilka han delvis förvarade i ett paket
med påskrift: Lönmordsbref. “Om jag
blir mördad, dör jag blott en gång”,
yttrade han vid ett tillfälle; “men att
lefva i ständig fruktan är att dö gång
på gång.”

Den förut omnämde skådespelaren
John Wilkes Booth, en broder till den
berömde Edwin Booth och son till
Junius Brutus Booth, begge frejdade
skådespelare, hade vid ett besök i teatern,
där han vanligen hämtade sin post,
fått höra, att Lincoln väntades dit pà
kvällen, och hade genast uppsökt
några förtrogna och med dem uppgjort
en plan att taga hämd på presidenten,
hvars uppträdande mot Sydstatsförbundet
han såsom fanatisk slafverivän
och sydstatsman icke kunde
förlåta. En af dessa förtrogna var
anställd vid teatern. Han borrade ett
hål i väggen till den loge, som Lincoln
beställt, och lade en väldig träklamp
vid dörren till tamburen utanför. Vid
9-tiden på kvällen kommo Lincolns till
teatern i sällskap med ett ungt
nyförlofvadt par, som de inbjudit i st. f.
makarna Grant, och hälsades med
jubelrop af den fullpackade salongen.
Lincoln slog sig ned i en gungstol vid
balustraden, under det orkestern
spelade välkomstsången: Lefve höfdingen!
En timme senare sågs Booth smyga
sig längs bänkraderna i riktning mot
Lincolns loge. Han gick därpå in i
den lilla tamburen, spärrade igen
dörren bakom sig med träklampen,
kikade genom hålet i väggen, för att
iakttaga Lincolns ställning, öppnade därpå
ljudlöst logedörren och smög sig in.
Lincoln hade några ögonblick förut,
med sina tankar ännu fästade på de
framtidsplaner han uppgjort, hviskat
till mrs Lincoln: “Det finns ingen
plats, som jag så gärna skulle vilja
se som Jerusalem.” På scenen
yttrades komiska saker, som kommo hela
auditoriet att brista i skratt, och midt
under allt detta small ett skott. Den
fege lönmördaren hade skjutit Lincoln
i nacken. Presidenten hoppade till och
föll baklänges med nedsjunket hufvud
och tillslutna ögon. Den unge
mannen i sällskapet sprang emot
mördaren och fick af honom ett knifhugg i
armen. Efter att ha kastat ifrån sig
sin pistol, svängde Booth sig öfver
balustraden och hoppade ned på scenen.
Han fastnade därvid i en flagga, som
hängde från logen, samt föll och bröt
ena benet. Men han kraflade sig upp
igen, utdelade ett par knifhugg åt
personer, som försökte gripa honom,
svängde med knifven och ropade: “Sic
semper tyrannis” (Virginias valspråk),
linkade bakvägen ut från teatern,
besteg en där väntande vagn och
försvann. Under tiden rådde den största
oro och bestörtning i teatern. Mrs
Lincoln fick ett hysteriskt anfall,
skrek och väsnades, folk klättrade upp
i logen, ett par läkare undersökte
Lincolns sår, och medan ridån gick ned

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free