Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XI. Karaktäristik af Lincolns personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XI
Karaktäristik af Lincolns personlighet
De erfarenheter, Lincoln under sin
barndom och sina ynglingaår
genomgått i unga, outvecklade samhällen
bland enkla, naturliga människor, hade
i sin mån bidragit att dana honom för
hans stora lifsverk genom att skärpa
och vidga hans blick och lära honom
att skilja mellan det väsentliga och
det oväsentliga, det bestående och det
flyktiga i lifvets företeelser. Med
denna skarpblick för hvarje saks rätta
betydelse och med sitt klara omdöme och
sin osvikliga kännedom om lifvet och
dess verkligheter var han i alldeles
ovanlig grad skickad för det värf, som
kom på hans lott. Mången annan
statsman skulle kanske för snart lyssnat
till ropet om befrielse för
negerslafvarne eller också dröjt för länge med
sitt samtycke, medan Lincoln lät sig
påverkas hvarken af de ifrigaste eller
af de försiktigaste anhängarne af
frigörelseidén, utan handlade
själfständigt, när han ansåg, att rätta
ögonblicket var inne. I den i hans
statsmannaskap tillämpade uppfattningen
af lifvet och världsinrättningen såsom
något i hög grad kompliceradt, något
som icke i en handvändning genom
påbud eller lagar kunde förbättras och
omdanas, låg kanske hans största
styrka som president under de oroliga
tiderna i början af 1860-talet. Det skulle
vara svårt, kanske omöjligt, att bland
världshistoriens förevigade gestalter
uppleta någon, som just i det skedet
kunnat fylla den maktpåliggande
befattningen som Förenta Staternas
president så framgångsfullt, som Lincoln
gjorde det.
De, som stodo honom närmast och
skådade djupast i hans inre, sågo i
honom först och sist en smärtornas man.
Och det var han, men på samma gång
var han en sann optimist. Han lät
aldrig sin melankoli skymma blicken för
lifvets stora möjligheter. Hur dystert
och hotfullt än det stundom tedde sig
i vissa ögonblick, anade han och
trodde på en lycklig utgång. Jämförd med
andra regenter bildar han, så att säga,
en klass för sig själf. Hvilken annan
har varit så på samma gång mild och
rättvis, klok och praktiskt beräknande,
så mångsidig som Lincoln? I fråga
om hvardaglig enkelhet, parad med
genialitet, står han vida öfver alla
andra, som styrt något folks öden. Han
var en djupt kännande natur och led
med de lidande, men hade på samma
gång blicken öppen för lifvets ljusa
sidor, dess glädje och löjen. Hans
humor och godlynthet neutraliserade
hans svårmod. Vi se i honom den
okonstlade, oförderfvade
hvardagsmänniskan lika mycket som den
framgångsfulle statsmannen och regenten,
och i hans lefnadshistoria, har någon
anmärkt, väcka de små dragen ur hans
husliga lif och hans umgänge med
vänner lika stort intresse som hans
politiska framgångar och utmärkelser. Hans
tröstebref till kvinnan, som förlorat
fem söner i kriget, tillhör
världsliteraturens klenoder lika mycket som hans
berömda invigningstal och politiska
orationer. Hans ursäkt vid benådandet
af en lifdömd soldat, att denne
vore värd mer för sitt land ofvan
marken än under densamma, och den lilla
vers, han som 14-årig gosse skref i
sin anteckningsbok, gifva en lika klar
inblick i hans sant mänskliga,
anspråkslösa väsen, som hans
oförställda förtjuning, när han som president
lämnade ett sällskap framstående
personer, i hvilkas krets han befann sig,
och omfamnade en gammal farmare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:23:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lincolna/0056.html
