- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
53

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Karaktäristik af Lincolns personlighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som han ej sett sedan sin ungdom, och
som i sällskap med sin gumma
kommit till Hvita huset, för att få återse
“gamle Abe”. Ingenting kan bättre
tolka oföränderligheten i Lincolns
goda natur än farmarens belåtna utrop
till sin gumma: “Mary, han är samme
gamle Abe!” Medgången hade icke
gjort honom högdragen eller viktig.
Han var som innehafvare af republikens
högsta värdighet lika tillgänglig,
vänlig och okonstlad, som han varit
såsom gärdselhuggare i västerns
vildmarker. Han var oföränderligen
“samme gamle Abe” under alla lifvets
förhållanden.

En sydstatsman, Henry W. Grady,
har kallat Lincoln “den förste typiske
amerikanen, den förste, som i sin
personlighet innefattade republikens hela
styrka och mildhet, hela dess majestät
och behag.” Man har jämfört honom
med republikens fader, Washington.
De kunna icke jämföras i annat, än att
de båda voro stora och ädla
karaktärer, insiktsfulla och omutliga statsmän
och sitt fosterlands räddare. Washington
var aristokrat, Lincoln demokrat.
Washington var icke en typ för det
amerikanska folket, men det var
Lincoln i allra högsta grad. Washington
var under de sista 25 åren af sin
lefnad Amerikas främste medborgare,
Lincoln var före de sista 7 åren af sitt
lif icke känd utanför Illinois’ gränser.
Vi tänka på Washington som den store
härföraren och republikens grundläggare
och förste styresman, medan vi
tänka på Lincoln som den fattige
uppkomlingen, som blef ett redskap till
några millioner negerslafvars befrielse.
Äfven då vi veta, att han var alla
generalernas öfvergeneral i kriget och
således äfven på sitt sätt en härförare,
dröjer icke vår tanke därvid, när vi
erinra oss Lincoln. Han framstår icke
för oss som omgärdad af bajonetter
och militärisk pomp och ståt, utan som
nybyggarekojans fattige afkomling,
urskogens och präriens skyddsling, den
gemytlige, ödmjuke människovännen,
tröstaren, talaren, historieberättaren,
mannen af folket.

Och en folkets man var han framför
allt. Hans ringa härkomst, hans långa
kamp mot fattigdomen och hans
mödosamma sträfvan för att vinna bildning,
detta och annat fyllde honom med
sympati för och tillit till folket som
en politisk makt. I hans tal finna vi
denna idé uttryckt på många ställen:
“Den allmänna opinionen är allt här
i landet;” “folket i Förenta Staterna
är de rättmätiga herrarne öfver både
kongress och domstolar, icke för att
nedgöra konstitutionen, utan för att
nedgöra de personer, som förvränga
konstitutionen;” “detta land med dess
institutioner tillhör folket, som bebor
det.”

På detta sätt uttryckte han sig ofta.
I sitt första invigningstal yttrade han,
att han, så vidt sig göra lät, skulle
tillämpa unionens lagar, “så vida icke
mina rättmätiga herrar, det amerikanska
folket, undanhålla de erforderliga
medlen eller annorledes bestämma.”
Ett par af hans uttryck i den vägen
ha öfvergått till slagord, som jämt
citeras: “Gud måste älska det vanliga
folket, eftersom han skapat så många
af dem;” “allt folk låter kugga sig
någon gång, somliga beständigt, men
icke allesamman alltjämt.” Han
gjorde ingen skillnad på ras, färg eller
rang, utan var lika mot alla.
Negerföreläsaren Frederick Douglass,
hvilken han lät föra i sin egen vagn till en
tebjudning i Hvita huset på hösten
1864, sade efteråt: “Lincoln är en af
de få hvita män, i hvilkas sällskap jag
tillbrakt en eller annan timme, som
icke på något sätt gjort en antydan
om, att jag är neger.”

Men Lincoln var ingen demagog och
förfäktade inga radikala eller
revolutionära idéer af det slag, som våra
dagars folkagitatorer förkunna. Man kan
ej annat än le åt socialisters och
andra dylikas försök att åberopa sig på
Lincoln såsom en, som skulle gillat
deras doktriner, om han lefvat nu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free