- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
55

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Karaktäristik af Lincolns personlighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vidskepelse, tro och tvifvel funnos hos
honom i en outredlig blandning.”

Lincolns ställning till den s. k.
nykterhetsfrågan har också varit föremål
för tvister, i detta fall alldeles onödiga,
då man härvidlag ingalunda behöfver
vädja till anekdoter eller hörsägen, för
att få ett begrepp om rätta förhållandet.
Våra dagars nykterister ha t. o. m.
velat framställa honom som
prohibitionist, ehuru de ej kunna uppgifva
något annat skäl för denna åsikt, än
att en gubbe vid namn Merwin, en
fanatisk förbudsifrare, efter Lincolns
död berättat, att Lincoln en gång i ett
privat samtal med honom skulle ha
sagt, att han gillade förbudsidén. Mot
sannolikheten häraf strida dock alltför
många autentiska vittnesbörd, som
finnas i svart på hvitt från Lincolns egen
tid. Vi ha i det föregående sett, hur
han i sina unga år var delägare i en
handelsaffär, där enligt tidens sed
äfven krogrörelse idkades. I början af
1842 slöt Lincoln sig till den s. k.
Washington-rörelsen, som hade till
uppgift att motarbeta dryckenskapen,
och den 22 februari höll han ett
sedermera vida berömdt nykterhetstal, hvari
dock förekommo vissa yttranden, på
hvilka kyrkfolket stötte sig. Sålunda
sade Lincoln i talet, att de, som icke
fallit offer för dryckenskapslasten,
hade för denna sin lycka “snarare att
tacka en medfödd afsmak för rusdrycker
än någon öfverlägsenhet i sedlighet
och karaktär;” att drinkare tagna
som en klass kunde “i fråga om både
hufvudets och hjärtats egenskaper väl
tåla en jämförelse med andra
människoklasser”, och att det enligt hans
åsikt var “både opolitiskt och
orättvist att jämt och ständigt fördöma
dem, som sälja eller begagna rusdrycker,
opolitiskt emedan det icke ligger
i människans natur att vilja tvingas
till någonting, minst i sådana saker
som endast angå henne själf.” Som
medlem af Illinois’ lagstiftande
församling röstade han den 26 dec. 1839 mot
“local option” och väckte den 19 dec.
1840 motion mot ett förbudsförslag,
som var under omröstning. Då 1855
en förbundskampanj åter var å bane i
Illinois, tog Lincoln, ehuru själf känd
som nykterhetsvän och talare, icke del
i densamma. Allt detta måtte väl vara
bevis nog för, att han icke gillade
förbudsidén. Han ifrade för måttlighet
i allting och för nykterhetens
befrämjande genom föredöme, upplysning och
öfvertygelse, men icke för användandet
af metoder, som gjorde intrång på
den af honom själf högt värderade
personliga friheten. För att ha tillbrakt
hela sin ungdom bland en gränsbefolkning,
som just icke var känd för att
spotta i glaset, var Lincoln själf
ovanligt afhållsam, men han var hvarken
absolutist eller prohibitionist. Han var
icke fanatisk i någonting och gick
aldrig till öfverdrift. Träffande har
Ingersoll tecknat hans sinnelag och
tillvägagångssätt i denna fråga som i alla
andra, med följande ord: “Lincoln
försökte att vinna sitt mål på det
lättaste sättet och ödslade icke med sina
krafter. Han var icke särskildt
benägen att gå fram i rak linie. Han
gräfde icke tunnlar genom bergen. Han
var villig att gå omkring dem och att
nå det eftersträfvade målet på samma
sätt, som en flod når fram till hafvet.”

En af hans mest framträdande
egenskaper var hans sinne för humor som
såg den komiska sidan äfven i det
sorgliga. När sydstatspolitikern
Vallandigham af krigsrätten dömdes till
fängelse för förräderi, voro meningarne
om straffets berättigande mycket
delade. Tusentals människor, äfven i
nordstaterna, betraktade förfarandet
mot honom som tyranniskt, medan
andra tusenden fordrade, att domen
skulle verkställas. Lincolns humor
räddade situationen. Han ogillade
krigsrättens utslag och befallde, att
Vallandigham skulle skickas till sina vänner
rebellerna i sydstaterna. De, som
betraktade detta Lincolns ingripande
som lagstridigt, ursäktade det på
grund af det humoristiska däri. Då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free