- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
56

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Karaktäristik af Lincolns personlighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Horace Greeley, som alltid ansåg sig
själf som Lincoln vida öfverlägsen, gaf
Lincoln uppsträckning i sin tidning
och påstod, att folket önskade ett slut
på kriget, och att fred kunde vinnas,
om regeringen sände ett ombud till
södern att underhandla med
sydstatsförbundets representanter, gaf Lincoln
Horace Greeley i uppdrag att
tjänstgöra som ombud. Greeley hade icke
beräknat, att saken kunde taga denna
vändning, och tvekade länge, innan
han slutligen för skams skull åtog
sig uppdraget och gaf sig i väg. Han
fann då, såsom Lincoln förutsagt, att
södern var villig att sluta fred, men
endast på det vilkor, att sydstatsförbundet
blifve erkändt som ett oberoende
rike. Greeley kände sig djupt
förödmjukad, och åter hade Lincolns
humor vunnit en lysande triumf. En ung
officer beklagade sig för Lincoln i
general Shermans och flera andras
närvaro öfver, att generalen hotat att
skjuta honom. Betraktande först
officeren och därpå generalen, vände
Lincoln sig till den förra och hviskade i
hans öra, högt nog att höras af de
kringstående: “Om jag vore i edra
kläder och han hotade skjuta mig,
skulle jag vara på min vakt, ty han ser
mig ut att kunna göra det.” Skamflat
lomade officeren i väg under de
kringståendes fnitter.

Lincoln blef en gång tillfrågad, hur
stor krigsstyrka sydstaterna hade i
fält, och svarade tvärt: "Tolf hundra
tusen.” — Den frågande utbrast
häpen: “Kan det vara möjligt? Tolf
hundra tusen!” — “Ja”, svarade
Lincoln; “det finns intet tvifvel därom.
Våra generaler säga alltid, när de bli
slagna, att fienden hade från 3 till 5
gånger så många soldater som de. Jag
måste tro dem. Vi ha 400,000 man i
fält; 3 gånger 4 gör 12; alltså har
fienden 1200 tusen.” Efter prinsens af
Wales förlofning med prinsessan
Alexandra sände drottning Victoria bref
därom till alla Europas regenter och
likaledes till Lincoln. Lord Lyons, den
engelske ambassadören i Washington,
en gammal ungkarl, framlämnade det
mycket högtidligt med följande tal:
“Ers Excellens. Jag håller i min hand
ett egenhändigt bref från min
kungliga herskarinna, drottning Victoria,
hvilket jag fått i uppdrag att
öfverlämna till Ers Excellens. Hon
meddelar Ers Excellens däri, att hennes son,
hans kunglig höghet prinsen af Wales,
ämnar ingå ett äktenskapligt förbund
med hennes kungliga höghet
prinsessan Alexandra af Danmark.” Efter
att ha fortsatt i denna högtrafvande
stil en stund lämnade han brefvet till
Lincoln. Presidenten mottog det,
tackade, bad honom framföra hans
lyckönskningar och tillade, med spjufvern
i ögat: “Lord Lyons, gack du och gör
sammaledes.”

Gång på gång blef Lincoln uppmanad
att afsätta general Grant, emedan
det påstods, att han söp. En delegation,
som kom med denna klagan, fick
till svar: “Jag kan icke undvara
honom; han slåss;” en annan: “Om jag
får veta, hvad slags whisky general
Grant använder, skall jag skicka en
tunna af samma sort till hvar och en
af mina öfriga generaler.” En dag
kom senator Wade i samma ärende.
Lincoln hörde tålmodigt på honom
och utbrast slutligen till svar på någon
af hans anmärkningar: “Det där
påminner mig om en historia.” — “Ja,
ja”, genmälde Wade häftigt, “för er är
allting historia, historia! Ni är orsak
till hvartenda militäriskt misstag, som
begåtts i kriget. Ni är på väg till
helvete, herre, med denna styrelse, genom
eder halsstarrighet, och ni är icke en
mil därifrån i denna minut.” — “En
mil!” afbröt Lincoln honom lugnt;
“det är ju ungefär afståndet härifrån
till kapitolium, eller hur?” Wade grep
sin hatt och käpp och aflägsnade sig i
raseri.

Lincoln ägde ett ofantligt förråd af
roliga historier och en otrolig förmåga
att inpassa dem på rätta stället.
Under samtal fann han alltid tillfälle att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:23:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lincolna/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free