- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
57

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Karaktäristik af Lincolns personlighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inflika någon belysande anekdot. Han
påstod sig ha hört alla dessa historier,
utom en, af andra personer, men han
berättade dem på ett så dråpligt sätt,
att de i hans mun verkade fullkomligt
originella. Ofta tjänade de honom
som en säkerhetsventil, när bekymren
tryckte honom som hårdast. En
kongressman, som besökte honom i ett
viktigt ärende, blef förargad, när
Lincoln började berätta en historia, och
utbrast i vredesmod: “Mr. President,
jag ber om ursäkt, men jag kom inte
hit att höra historier.” Ett drag af
smärta bredde sig öfver presidentens
anlete, när han svarade kongressmannen:
“Jag hyser stort förtroende för
er och stor aktning, och jag vet, hur
allvarligt ni menar. Men om jag icke
finge berätta dessa historier, skulle
jag dö.” Kongressmannens vrede
vände sig vid denna vemodsfulla
bekännelse i det djupaste medlidande.

Lincoln var af naturen lugn och
beherskad, och det tillhörde de största
sällsyntheter att han förifrade sig i
tal eller handling. Då han en gång
råkat fälla några hetsiga uttryck i en
dispyt med general Scott, ångrade han
sig strax efteråt ooh uppsökte
generalen i hans hem, för att bedja om
förlåtelse. Vid ett tillfälle, då han var
nervös och öfveransträngd, visade han
ut en man, som förolämpat honom
med glåpord och nesliga beskyllningar.
Men i regel fördrog han tålmodigt
smädelser och ovett äfven från
personer, som kommit enkom för att gräla
på honom. Han sade om sig själf, att
han ibland kände sig som en pojke,
som snubblat och stött sig på tårna:
“han tycker, att det gjorde för ondt,
för att skratta åt det, men han anser
sig för stor för att ge sig till att lipa.”
Det ligger mycken visdom i denna
liknelse så väl som i en mängd andra
uttryck, som vi ha från Lincolns
läppar, och i hvilka hans mänskliga och
sunda lefnadsfilosofi framskymtar,
såsom t. ex. i följande, plockade på måfå
i hans tal: — Guld är bra på sin plats,
men kärleksfulla, duktiga,
fosterlandsälskande män äro bättre än guld. —
Låt oss mötas ansikte mot ansikte och
samtala, det är bästa sättet att
utplåna ovänliga känslor. — Man kan
icke kullkasta bevisföringen i en af
Euclides’ geometriska propositioner
genom att kalla honom lögnare. — Jag
önskar, att det skall bli sagdt om mig,
att jag uppryckte en tistel och
planterade en blomma, hvar helst jag trodde,
att en blomma ville växa. — Hända
hvad som hända vill, så håller jag mitt
ord lika till vän och fiende. — En
förståndig man kan ändra sina åsikter,
en dumbom aldrig. — Ingen människa
har råd att slösa sin tid på tvister.
När någon upphör att angripa mig,
tillräknar jag honom icke längre det
onda han gjort mig. — Jag kan tåla
kritik, men icke förolämpningar. —
Det lugna förflutnas dogmer passa
icke för det stormiga närvarande.

I dessa och andra yttranden af
Lincoln se vi människovännen och
människokännaren, filosofen och tänkaren,
mannen med det oförvillade sunda
omdömet, rättskänslan och välviljan. Allt,
hvad som sagts eller kan sägas om
denne underbare mans karaktär, har
af vältalaren Robert Ingersoll
sammanfattats i följande inspirerade ord,
hvilka må tjäna som en lämplig
afslutning till detta kapitel:

“Abraham Lincoln! Sällsamma
blandning af löje och tårar, af det
tragiska och det groteska, af lufva och
krona, af Socrates och Democritus, af
Aesopus och Marcus Aurelius, af allt,
som är mildt och rättvist, humoristiskt
och ärbart, barmhärtigt, vist,
löjeväckande, älskvärdt och gudomligt, och
allt, som är helgadt till människors
gagn, på samma gång som genom allt
och öfver allt skönjes en öfverväldigande
pliktkänsla, en förnimmelse af
ridderlig hängifvenhet för sanningen,
och efter allt skuggan af ett tragiskt
slut! Han fruktade för intet utom för
att göra orätt. Han var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free