Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XII. Lincolns literära smak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XII
Lincolns literära smak
Någon literär bildning ägde Lincoln,
strängt taget, icke. Han kände bibeln
väl, likaledes Shakespeare, Burns och
Milton, ur hvilkas skrifter han kunde
långa stycken utantill; och humoristen
Artemus Ward tyckte han särdeles
om. Men f. ö. var han föga bevandrad
på literaturens fält. Han hade aldrig
läst en roman till slut och brydde sig
icke om biografier, emedan han fått
för sig, att de hufvudsakligen skrefvos
för att berömma och därför nödvändigtvis
måste vara ensidiga. Han läste
vanligen om kvällarne, sedan han
lagt sig, och när han fann någonting
lustigt och skrattretande, kunde han,
enligt hvad hans ene sekreterare, John
Hay, berättar, springa upp ur bädden
och i sin nattskjorta vandra genom
korridoren bort till sekreterarens rum,
för att väcka honom och läsa upp det.
Han kände vid sådana tillfällen behof
af att höra någon annan också skratta.
Själf var Lincoln en språkkonstnär
som få. Hans bref till sina generaler
äro mästerstycken af klar och logisk
tankegång, och hans tal framstå,
oafsedt det djupa och gedigna innehållet,
som mönster af engelsk språkbehandling.
Hans Gettysburg-tal är det enda
prof på amerikansk talarekonst, som
bevärdigats en plats i engelska
läroböcker. Hans literära smak var högt
utvecklad liksom äfven hans poetiska
känsla, äfven om han i detta liksom i
allt annat slets mellan ytterligheterna
af uppsluppenhet och svårmod. Hans
fiender utspredo det ryktet, att han
vid ett besök i sällskap med advokaten
Lamon på slagfältet vid Antietam
skulle ha haft Lamon att sjunga
ekivåka visor för sig och njutit däraf.
Detta var naturligtvis osanning, men
Lamon erkände, att Lincoln både då
och annars skrattade hjärtligt, när
Lamon sjöng skämtvisor sådana som en
på den tiden gängse parodi på sången
“Lifvet på Oceanens bölja” med
hänsyftningar på sjöfolkets diet och
kackerlackorna i skansen eller negervisan
“Den blåsvansade flugan”, hvars
första strof lydde så här:
“När jag var ung, jag passa’ opp
Vid massas bord med fat och kopp
Och vinbutelj, när det blef torrt,
Och dref blåsvansad fluga bort.”
Lamon var en västerns man af just
den typ, full af hälsa, lif och humor,
som Lincoln tyckte bäst om att
sällskapa med. Lamon påstår emellertid,
att hur mycket Lincoln än njöt af att
höra honom sjunga skämtvisor, han
dock tycktes njuta ännu mer, när
Lamon föredrog patriotiska sånger för
honom eller kväden af sentimentalt
innehåll, sådana som Ben Bolt, Den
irländska emigrantens klagan och
dylika. När Lincoln själf försökte sig som
diktare, slog han för det mesta an en
vemodsfull ton. Under ett besök i sin
gamla hemtrakt i Indiana skref han
till en vän: “Denna trakt är så
opoetisk som någon punkt på jorden, och
likväl har den hos mig väckt sant
poetiska känslor, men huruvida det
uttryck jag gifvit åt dem i bifogade
kväde också är poesi, det blir en annan
fråga.” Det åsyftade kvädet var en
på vacker vers affattad betraktelse
öfver alltings förgänglighet. Ungefär
samtidigt skref han en annan, likaledes
melankolisk dikt med anledning af
att han återfuunnit en gammal
skolkamrat i ett tillstånd af hopplöst
vansinne. Äfven denna dikt sände han till
en vän, bifogande följande rader: “Om
jag skulle komma att skicka dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:23:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lincolna/0063.html
