Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Lincolns literära smak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon mer dikt, blir ämnet: “En
björnjagt.” Så där rycktes han
oemotståndligt från det allvarliga till det
komiska, tills det är svårt att afgöra,
hvilken sida i hans kynne var den
förherskande — löjet eller sorgen. Somliga
af hans biografer söka bortresonera
eller rent af dölja den förra sidan,
troligen inbillande sig, att de
därigenom göra hans minne en tjänst. Men
vi vilja icke ha någon enligt
puritanskt eller nykteristiskt recept
hvitvaskad eller rentvättad Lincoln. Vi
vilja ha Lincoln, sådan som han var,
med både fel och förtjänster, och
enligt min mening äro alla försök att
utjämna eller utplåna kontrasterna i
hans karaktär ej blott ägnade att gifva
oss en vrångbild af honom, utan äfven
att röfva från honom mycket af det
säregna, det egendomliga och
originella i hans storhet.
Det låter sig emellertid icke
förnekas, att där låg ett drag af vemod på
djupet af Lincolns själ, en melankoli
som tryckte sin prägel på hans
utseende och ofta äfven på hans uppförande.
Efter förlusten af hans första kärlek,
den blida, älskliga Ann Ruthledge,
som han aldrig glömde, tilltog denna
melankoli i styrka och skulle troligen
blifvit honom öfvermäktig, om han
icke samtidigt ägt ett så starkt
utprägladt sinne för humor och t. o. m.
galghumor. Men från tiden för Ann
Ruthledge’s död härleder sig Lincolns i det
föregående omnämda vana att vid alla
möjliga tillfällen deklamera vissa
vemodsfulla och sentimentala dikter, en
vana som följde honom hela lifvet
igenom och blef lika betecknande för
honom som hans vana att berätta roliga
historier. I en sanningsenlig och
naturtrogen biografi och karaktäristik
öfver Lincoln, som detta mitt arbete
gör anspråk på att vara, förtjäna
dessa, af honom så högt skattade och för
öfrigt äfven vackra och begrundansvärda
dikter förvisso mer än ett flyktigt
omnämnande. Ett par af dem, hvilka
företrädesvis blifvit kända som
“Lincolns älsklingspoem”, må därför
meddelas i sin helhet, såsom mer än
kanske något annat belysande den
oförgätlige, store människovännens och
frihetsvännens literära smak.
O, mänska, hvi yfves du?
—————
Af W. Knox.
Öfversättning af Magnus Elmblad.
—————
Ack, säg mig, o mänska, hvi yfves du så?
Likt fallande stjärnan, som släcks i det blå,
Likt blixten i molnen, likt skummet på haf
Du lyser och slocknar till slut i en graf.
Se eken! Hans krona förtvinar och dör,
Och stormen hans löf öfver klipporna strör.
För hög och för låg ljuda lika de ord:
“Af jord är du kommen och varder till jord.”
Det barn, som en moder har vaggat så ömt,
Den mor, i hvars armar den lilla har drömt,
Den make och far, som var båda så kär,
Ack, döden dem alla till grafvarne bär.
Du blomstrande mö, på hvars kind, i hvars blick
Brann skönhetens glans — o, din skönhet förgick,
Och minnet af dem, hvilka värmts af dess glans,
Förbleknar och dör som på grafven en krans.
Den hand, som bar konungaspiran en dag.
De läppar, som tolkade vishetens lag.
Det öga, som lyste i striden så gladt,
De vissna och slockna i grafvarnes natt.
Se, odlaren plöjer och brukar sin jord,
Och herden han vaktar sin fredliga hjord,
Och tiggaren väter med tårar sitt bröd.
Men alla de nås af den smygande död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
