- Project Runeberg -  Abraham Lincoln : En lefnads- och karaktärsteckning /
61

(1918) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Lincolns literära smak

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den fromme, som deltar i helgonens råd,
Och syndarn, som trotsar förlåtelsens nåd,
Den vise och dåren, af alla och en
Förmultna i jorden de hvitnade ben.

Så gå vi, så skördas af döden vårt lif
Som blomster och ogräs för skördarens knif.
Så gå vi, och tusende gå efter oss,
Försvinna i mörker likt irrande bloss.

Vi gå samma väg våra fäder ha gått,
Vår lott är den samma som fädernas lott,
Vi se samma sol, samma jord, samma haf,
Som fäderna sågo på väg till sin graf.

De tankar, vi tänka, ha fäderna tänkt,
Som vi inför döden sitt öga de sänkt,
Vi älska vårt lif, som de älskade sitt,
Vi strida mot döden, som fäderna stridt.

De älskade — grafven har kylt deras glöd,
De hatade — stilla är bloden som sjöd,
De sörjde — förstelnad är nu hvarje tår,
De gladdes — men glädjen har kallnat på bår.

De dogo. På torfvan, som skyl’ deras ben,
med idkelig sträfvan vi gå hvar och en,
En hvar bär sin börda, sin pilgrimestaf,
Och målet är lika för alla: en graf.

Ja, hopp och förtviflan och smärta och tröst
Som solsken och regn bo i människans bröst,
Och löjen och tårar i jordlifvets brus
De växla ibland oss som mörker och ljus.

En solglimt är lifvet. I dag flammar röd
Den ros, som i morgon är vissnad och död,
Och solglimten slocknar, när natt faller på, —
Ack, säg mig, o mänska, hvi yfves du så?


                        Din kallelse.
                        —————
                Af Ellen M. Gates.
        Öfversättning af Ernst Skarstedt.
                        —————

Om du ej, då stormen ryter öfver hafvets bölja blå,
Kan för fulla segel flyga främst att segerpriset få,
Du kan stanna kvar i hamnen, räckande en hjälpsam hand
Åt de sjömän, hvilka rusta sig att styra ut från land.

Om du är för svag att klättra upp till bergets högsta topp,
Du kan stanna kvar i dalen och mot höjden blicka opp;
Du kan sjunga för de skaror, som du möter dagen lång, —
Äfven om de glömma sångarn, glömma de dock ej hans sång.

Om du ej har guld och silfver eller annat öfverflöd
Och ej kan med rika håfvor lindra fattigmannens nöd,
Du kan honom dock besöka, du kan ge den sorgsne tröst,
Gråta öfver den, som felat, trycka syndarn till ditt bröst.

Om du ej på skördefältet största kärfven plocka kan,
Vet, att skördarns lie sällan hvarje strå på fältet fann;
Se, om ej vid åkerkanten något ax har blifvit glömdt,
Kanske finner du bland ogräs största hveteståndet gömdt.

Om bland kulor och granater uppå stridens tummelfält
Du till krigsman icke duger, fast du dig i ledet ställt, —
När kanoners åskor tystnat och ej kulor hvina mer.
Du de sårade kan vårda och de döda gräfva ner.

Stå ej dådlös blott och spana efter något högre kall;
Lyckans fé är trög och nyckfull, hon dig aldrig söka skall.
Tag hvad arbete som bjudes, tveka ej för någonting;
Vill du något ha att göra, du det finner rundt omkring.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:28:56 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lincolna/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free