Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systema naturæ: Regnum vegetabile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»antheræ simplices»). Ett annat fall, där Linnés iakttagelse är
sorg-fällig och riktig, men numera måste tolkas annorlunda, är Rhamnus
frangula. Vi anse nu, att dess blomma har 5 stora, grönhvita
foder-flikar (calyx), men 5 mycket små kronblad, som kapuschongformigt
omfatta hvar sin ståndare; detta uttyder Linné på följande sätt:
»calyx nullus, nisi corollam pro calyce surnas, quod negatur a situ
staminum (de 5 ståndarna sitta nämligen ej midt för de stora
grönhvita foderflikarna, som han därför anser för kronflikar), corolla
peta-lum .. . coloratum .. .; squamula (d. v. s. hvarje litet förkrympt,
kapu-schonglikt kronblad) minima, ad basin singulæ divisuræ, introrsum
connivens».
Att ej släktena blifva stereotypa och stelna till formen, därför
sörjer naturen själf. Ty »släktkaraktären skall uttrycka alla de
fruk-tiflkationskännetecken, som äro lika hos alla arterna, men förtiga
dem som äro olika», och »ingen släktkaraktär är ofelbar, förr än den
blifvit afpassad efter alla vederbörande arter» (Fundam. bot. 192, 193).
Härtill kunna läggas två regler, enligt hvilka man, allt efter
vetenskapens framsteg, måste tänja, sammandraga, dela eller hopslå
släktena: »Om något egendomligt men för släktet eget kännemärke hos
fruktifikationen ej skulle finnas hos alla arterna, så måste man se till,
att ej flera släkten blifva hopslagna till ett» och »Om något för ett
visst släkte egendomligt kännemärke äfven skulle iakttagas i ett
närstående släkte, måste man se till, att ej ett enda släkte blir deladt
i flera, än naturen föreskrifver» (Fund. bot. 172, 173). I Linnés
Genera plantarum läser man följande råd till systematikens målsmän:
»F¾r att erhålla genuskaraktären måste alla upptäckta arter medtagas.
Men då det ej är en enda man gifvet att se alla arterna, så bör den,
som ser de flesta och hos dem iakttagit skiljaktiga kännemärken,
utesluta sådana ur genuskaraktären, så att eftervärlden ändtligen må
få se arbetet färdigt».
Genera plantarum utgafs af Linné i 6 upplagor, den sista 1764,
omfattande 1239 släkten (jämför dock Systema naturæ, ed. 12, 1767).
Släktbegränsningens grundtanke och metod är Linnés förnämsta
verk. Ännu i dag går den systematiska botaniken på detta område
den väg, som Linné utstakat och uppröjt.1 Vidsynt och framsynt,
kunde han med lugn och tillfredsställelse lämna sitt verk i framtidens
händer att fortsättas och fullbordas.
1 Jämför i nyaste tid de stora verken Bentham et Hooker, Genera plantamn:.
c di Engler und Prantl, Die natiirlichen Pflanzenfamilien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
