Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Species plantarum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
pen dag, och den uppställning är gifven, som allt sedan dess
iakttagits af den deskriptiva botaniken.
Strax efter utgifvandet af Flora Suecica började Linné
samman-skrifva en världsflora, en systematisk uppställning och beskrifhing af
alla bekanta växtarter, sådana, som han erkände och begränsade
dem. Han ville utsträcka »Ariadne-tråden» (Spec. plant., företalet)
så att den skulle leda äfven till arternas finnande. Mödan och
svårigheten i detta företag inser man däraf, att sedan Linné omkring
1846 gripit sig an därmed, måste han efter några år öfvergifva det
tidsödande och tröttande detaljarbetet, och först då behofvet och
arbetslusten blefvo honom öfvermäktiga, började han åter, och Spenes
plantorum, »Växtarterna», trycktes år 1753. Dessförinnan hade Linné
utgifvit ett par innehållsrika floristiska verk, Flora Zeylamca 1747
och Horlus Upsaliensis 1748.
Species plantarum har Linné stundom kallat sitt förnämsta
arbete, och i sin tillägnan till Sveriges konung och drottning kallar
han detta verk: »frukten af min masta och bästa lefnad».
Materia-let därtill hade Linné fått från egna resor genom stora områden af
Sverige och exkursioner i andra länder, från holländska, engelska
och franska trädgårdar, som han besökt under sin något öfver 3-åriga
utrikes resa, från Uppsala botaniska trädgård, som genom hans trägna
arbete och omvårdnad stigit till en af de största och förnämsta i
Europa, från sina lärjungars resor i aflägsna trakter af jorden, samt
genom naturaliesamlingar från ett stort antal af samtidens förnämsta
botanister, samlare, resande och mecenater, så att ingen på den
tiden hade rikare hjälpmedel till detta företag än Linné.1
Det är ej möjligt att här allsidigt redogöra för detta
innehållsrika och epokgörande arbete. I ett afseende innebär det en reform
inom botaniken, som för växtkunskapen blifvit af oskattbar betydelse
och som därför må i främsta rummet framhållas: en ny form för
växternas benämning, den så kallade tvånamnsbeteckningen.
Att botaniken före Linné så ofta liknats vid ett kaos, har ett
visst berättigande genom det tillstånd, hvari växtnomenklaturen
befann sig. Af de gamles växtnamn, motsvarande våra urgamla,
inhemska namn, hade så småningom blifvit en längre eller kortare
be-skrifning. Det äldsta namnförrådet från greker och romare skulle
xEgenhänd. anteckn., utg. 1823, sid. 50, 54, 113. — De torkade växterna förstod
Linné att uppmjuka i och för sina analyser. Hans lärjunge A. Dahl har berättat
härom i sin afhandling Observationes botanicæ circa Systema vegetabil. divi a
Linné, 1787, sid. 42, där han gent emot en obskur Linné-kritiker gör följande
anmärkning: »Han synes ej känna, med hvilken skicklighet botanisternas furste
förstod att genom het vattenånga återgifva torkade blommor deras naturliga utseende».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
