- Project Runeberg -  Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare : skildringar utgifna af Kungl. Vetenskapsakademien i anledning af tvåhundraårsdagen af Linnés födelse / III. Carl von Linné såsom botanist /
54

(1907) [MARC] Author: Otto Hjelt, Einar Lönnberg, Christopher Aurivillius, C. A. M. Lindman, Alfred Nathorst, Hjalmar Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordines naturales

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

forskningens uppgift. För Linné voro naturföremålen — eller allt
det som föll inom våra sinnens varseblifning — ett verk af »Creator
Telluris Omnipotens» och af Naturen, »Filia Dei», »Exsecutrix Ejus»,
som utförde hans planer. En fullständig och sann naturkunskap var
därför i Linnés ögon en af människans högsta bestämmelser. Vägen
därtill var enligt hans tanke »Methodus naturalis», botanikens
begynnelse och ände: »primum et ultimum hoc in Botanicis desideratum
est» (Phil. bot. 77, sid. 27).

Vid sin begränsning af arter och släkten hänvisade Linné till
deras befintlighet i naturen (arten såsom en lifsgestalt, släktet
såsom en artkomplex) — »non nisi Botanices non satis gnari genera
naturalia esse negant» —, så att vi måste söka noga iakttaga dem
och genom artskillnader och släktkaraktärer utan godtycke förverkliga
dem för vår föreställning och fixera dem för vår tanke. Likaså anser
han nu, att äfven växtfamiljerna äro till finnandes i naturen, ehuru
för oss ej alltid tillgängliga, emedan inom vissa familjer kunna saknas
i länkar» eller tydligt sammanhang mellan släktena (»difficile ob
de-fectum occultorum», Gen. plant. ed. 6); och dock höfves det
människan i sin visdom (»hominem, ut sapientem», Prælectiones, se nedan,
sid. 3) att känna dem. »Visdomen är förståndets bruk.»

Den högste upphofsmannen, så falla Linnés ord, har frambragt
alla naturkroppar i ett sammanhang liksom en kedja med dess länkar,
mellan hvilka likhet (eller släktskap) utgör föreningsbandet; men dessa
länkar har han utan ordning inkastat i världen, och det tillhör
människovisheten att upptäcka deras sammanhang och ordning. — Redan
forntiden såg att alla gräs, att alla liljeväxter hörde tillsamman, dessa
bildade således en »ordo». Redan hos den förste systematikern
Cæsalpinus (1583) funnos vissa sådana grupper uppställda, som
sedermera hållit sig, t. ex. Asperifoliæ (ett namn som anträffas något
senare, nämligen i slutet af 1600-talet hos Morison och Rajus). Denna
grupp sammanhålles af en viss gemensam habitus. Det är höjdt
öfver allt tvifvel, att äfven hvarje annan växtsystematiker haft till
sitt mål att genom sitt system uttrycka växternas naturliga ordning
och sammanhang. Linné anser dock, att de alla misslyckats; i
Systema naturæ (1735) säger han: »Nullum systema plantarum, licet
unum vel alterum propius accedat, adhuedum construetum est»; men
man var dock på god väg, ty »C. Bauhinus et Veteres egregie ex
habitu plantarum divinarunt earundem affinitates» (de gamle
botanisterna hafva af växternas habitus anat deras släktskap; Phil. bot.
163, sid 101). Att man ej hunnit längre, beror på naturens oändliga
rikedom och svårigheten att finna alla jordens växter, samt på den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:18:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/linne200ar/linnebotan/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free