Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Organläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
pium» (sid 126, 127).* Ensamt fastställandet och nybildningen af en
så stor mängd namn och de många olika synpunkter, efter hvilka
de förklaras, utgör ett arbete, hvartill motstycke endast finnes i
kompilationer, som i åratal tagit sin författare i anspråk. I många
fall har man att tacka Linné för termer af den största uttrycksfullhet
och elegans. Blott i några fa fall äro hans termer numera ur bruk;
så t. ex. har hos Linné växtanlagets lillrot (rotanlag) eller »radicula»
namnet »rostellum».
Däremot har Linné endast i sällsynta fall en vetenskapligt
be-skrifvande och resonnerande morfologi. Omständliga definitioner
från föregående författare med deras enligt sakens natur bristfälliga
noggrannhet har Linné blott sällan medtagit och då såsom citat eller
jämförande historik, förnämligast i kapitlet om blomman och frukten.
Till ersättning lämnar han en stor mängd bestämda exempel från
den lefvande naturen för att därigenom åskådliggöra de allmännast
rådande typerna (de allmänna lagarna) gent emot de afvikande och
sällsynta (»naturalissimus, differens, singularis»; se särskildt under
fruk-tifikationen i Philos. bot., sid. 59 etc), och för detta ändamål har
han till sin formlära fogat ett stort antal väckande och lärorika
iakttagelser öfver organens förrättningar i sammanhang med formen
och ställningen. Han har därigenom icke blott öppnat många
forskningsområden, större och mindre, som förut legat okända för den
teoretiska botaniken, utan äfven själf gått vägen från den ihärdiga
naturiakttagelsen till de allmänna insikter och slutsatser, som all
forskning eftersträfvar.
Vi öfvergå nu till en kort redogörelse för den del af
organläran, som genom Linné undergått den största förändringen,
fruktifikationsorganen och i främsta rummet blomman. Linnés
bearbetning af detta kapitel förskrifver sig från hans första forskningsår,
och bland de regler (»fundamenta botanica»), som han medhunnit
redan i början af 1730-talet under somrarnas uppmärksamma
botaniserande och de långa Uppsala-vintrarnas »lucubrationes» (nattarbete),
intager fruktifikationen ett särskildt gynnadt rum enligt hans
hänvisningar därtill i ungdomsskrifterna De nuptiis et sexu plantarum
och Hortus Uplandicus. Af sina upptäckter på detta område fick
Linné ej blott material till sin nya och allt sedan lika bepröfvade
metod för genuskaraktärernas formulering (sid. 34), utan äfven
till en ny blomteori, som riktade detta område med nya begrepp och
omgestaltade den föregående uppfattningen.
1 Bland de organ, som först genom Linné blifvit urskiljda eller fått sin
nuvarande betydelse, kunna nämnas corolla, stigma, germen, drupa, bractea, spatha,
spina, aculeus, stipula, glandula och slutligen nectarium, hvarom mera längre fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
