Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växtlifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
vulgaris, som fått den tvåläppiga kronan femtaligt likbladig och
försedd med 5 sporrar). Såsom skäl därför gäller hans dåvarande
kännedom om Peloria, att dess blommor alltid voro sig lika, alldeles som
på en naturlig blomma, hvarför den ej kunde vara en varietet. I
Spec. plantan, ed. 2, utsäger han bestämdare att den är »Linariæ
proles hybrida» och tillägger »naturæ prodigiuni» (ett naturens under).
Linnés förändrade uppfattning om arternas beständighet och
skarpa åtskillnad medförde vissa förändringar i hans deskriptiva
arbeten, Han öfvergår till en allt liberalare uppfattning af »differentia
specifica» och låter nästan hvad som helst få gälla såsom artskillnad.
Visserligen håller han alltjämt artbegränsningen ganska vid och till
och med försvarar detta i enskilda fall (se t. ex. Tofieldia i Flora
Suecica, Moms tinctoria, Mantissa 2, sid. 493; man märke äfven att
en mängd goda arter saknas hos Linné, t, ex. Melilotus alba). Men
artbeskrifningen blir omständligare och upptager äfven kännemärken,,
som Linné förut ansåg för onödiga och ovetenskapliga subtiliteter,
och särskildt användes blomfärg allt mera till artkännemärke (se t. ex.
i Spec. plantar., ed. 2, vissa ärtväxter, släktena Vicia och Lathyrus,,
m. fl.).
Kunna arter försvinna? Linné har ofta låtit förstå sin
mening, att harmonien i naturen fordrade afpassning och
ändringsförmåga än på ett sätt, än på ett annat. Naturen utförde alltjämt
sitt verk, att frambringa och döda för det helas skull och att forma
såsom det fordrades, ty »den gör intet utan nödvändighet». Äfven
»bellum omnium in ter omnes» (Politia nat, Am. ac. 6, sid 36)
förundrar honom icke. »Ty djurens lif är flyktigt och förgår som en
dröm: ingen födes ostrafladt» »Ingen existerar för sin egen skull
utan för andra, lika mycket då, om döden kommer af våld, eller af
sjukdom, eller af ålderdomssvaghet.» Detta gäller om individernas
undergång. Men med sådana åsikter af Linné skulle man väl kunna.
tillägga honom den meningen, att om en art uppfyllt sin bestämmelse.,
så får den vika för andra. »Då ej längre ett större antal behöfves*
aflägsnas de öfverflödiga» (»superflua recte auferantur»). »Allt är i
rörelse, och hvar sak har sin tid» (»in cursu et motu sunt omnia
suumque tempus habent singula», Calendarium Floræ, 1756, Am. ac. 4).
Det är ett oriktigt påstående, att Linné skulle ensidigt hafva
ägnat sig åt den speciella botaniken, d. v. s. växtbeskrifningen och
systematiken. Misstaget beror därpå, att Linné frambragt större, mera
sammanhängande och för sin tid viktigare arbeten på detta område.
Man torde dock minnas, att hans första författarskap De nuptiis et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
