Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77 iteifc lapponicum.
ut eo melins cohcererent; här går äfven ett foramen fram som uti en
homa, anterius quadrato ligno innitens, pene rotundo foramimdo
per-vium, tamen magnitudine eapitis mei. 1. a latere. 2. apertura
clctusi-bilis, per quam eximitur piscis.
Longitudo totius a 4 ad 3 var två famnar, diameter 4 var en
liten famn, a 4 ad 1, det lilla, 1 liten famn, circuli erant (5.
Oniscus aquaticus sågs i vattnet.
Probsten i Skellefte refererade om en lapp förledet ting, som
hade stämt sin granne, att han hade dubbelt så stort land som lian,
men ändock ej gaf mer skatt än han; hvarföre lappen blef pålagd
dubbel skatt mot det han hade förr. Men han i förtret gifver an
ett silfvermalmstrecli, hvar igenom han secundum eonsiit: Reg:
frikallas för skatt, och går se’n till sin contrapart, objurgarn, sägandes:
»jo se nu, nu är jag skattfri, men du ej.»
D. 15. I dag viste sig ej något särdeles. Hafvet syntes alt här
och der vid vägen, hvilket bröt af mot de steniga bergen sina
allvarsamma böljor, dels ock på andra ställen frätte continuerligen
holmar, att med tiden få dem från landet, dels ock med en dy gödde
de sandiga stränder. Vädret var beliageligt.
Uti ett kärr fann jag en variatio (: forte:) af
Oxy-coeeus helt artig, hvilken differera)’ allenast foliis
tenuis-simis, floribus et baccis minoribus; den andra växte
mixtum, men denna observerade jag altid hafva sin vissa
proportion och gick aldrig till magnitudinem anteeedentis,
växte ibland Pingvieula rotundifolia et ohlongifolia.
Vaccinia nigra syntes, nu med röda (: vulgariter:)
blommor, nu med hvitbleka blommor, sed rarius gule;
växte i kärren, som jag förr ej sett i Vesterbotten.
Om aftonen, litet före solen gick neder, kom emot
mig en så träffelig stor myckenhet af mygg, att det var
att förundra. De voro såsom de uppfylt hela luften,
be-synnerligen uti våtaktiga ängar, de foro både i mun,
näsa och ögon, ty de flydde ej ur vägen. De voro fuller
ej arga att bita någon, men de voro så många, att man
ej fick andas för dem. Jag tog i vädret, och fick myriader i min
hand, alla gingo helt sönder, men de voro så små, att jag ej kan
beskrifva dem. Folket kallade dem Knott eller Knort.
När solen gick neder genom en liten molnfläck, ankom jag till
gamla staden i Piteå; då jag först färgades öfver en bred elf, då
invid bryggan var en galge, der 2:ne finnar voro steglade på lijul,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
